ket lugn till den andre, och höll tillika skutan opp
mot vinden, så mycket han kunde, för attunderlätta
gossens arbete i masttoppen.
Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i
denna vådliga ställning, rådde ombord på slupen ett
allmänt jubel. Man hede genast varseblitvit och be-
räknat hela den fördel det lyckade skottet medförde
i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och
kanske till och med kunde up; seglas, nan han kun
de iordningställa den skadade gaffeln, och piädjen öf
ver denna första seger framlockade, i samma stunt
seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tu
kring laget.
En skål för mitt skott och för mera vind i din:
segel. min bror,? ropade Löjtnanten, som stod vid
för-rickan och nu emottog det fulla glaset, till er
vän och embetskamrat, som skötte rodret, fäll, fall!
vi skola segla opp gymnarn innan han blir klar igen
se aur han drifvrei ned.
Den fördömda engeln der itoppen, svarade den
ne, biir färdig, förrän vi tro, Se han klifver net
redan. Öiver vdden låta de bli att gå likväl.
Fon i mig, ropade Löjtnanten, står icke han:
bomsegel åter lika grant som förut, Om han biot
velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slå
vad att jag skjuter honom sank.
Kanonen laddades; Löjtnanten fattade luntan och
intog sin plats, Ehuru Jurendrejerens jakt snarar
venn, än !örlorade i fart på den lugna sjön, tyckte
dock de båda fartygen komma hvsrandra närmare,
den mån de mellån dem hvälfvande vågornas höj
minskades, och snart vände sig för hvarje Öga oså
kerheten af v:det på styrmannens sida, Nu nådd
även slupen den jemna vattenytan. Den aivaktad
st.nden var inne; rågra hastigt gifna och hastig
verkställda kommando-wd fixerade kusten. En döds
tystnad rådde bland besättningen ombord. Man dro
knappt andan, men röjde lif blott genom de blickar
folla sf orclig väntan, dem man mellan segel, tåg oc!
mast, hvarhelst en Öppning fanns, sände efter de
flyende jakten. Nu kunde icke skottet fela. Löjt
nanten höjde luntan. — I samma ögonblick fläktad
ett glest ökmoln kring lurendrejarens båt, en knapp
hörbar smäll iöljde detta, och dess verkan var i det
ssmma spord på slupen; ty med fälld hand och sjun
ket hufvud neddignade Löjtnanten i famnen på der
matros, som laddat kanonen. Hens anlete var blod
stänkt, ett fint lod haduv krossat hana panna,
Lurendrejaren, som nu öfvervunnit sin förföljare
bersgnade sig af den allmänna bestörtning, som råd.
de bland besättningen på slupen, och landsatte lyck-
ligen sira varor.