ära RA ntntnr bstn nanna RN Rn Ar Fr ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör os: snart klara sen, ty byn ligger på, gudnås, och ja; har lång väg i natt ännu. Din vig kan bli kort och lins, gamle vinglare,, sade med törtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå ombord på skutan, ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kar vräka ned någri pipor Rom i ditt skojar fartyg, at! blanda ut tjärvattnet med; men så lofvar jag att ge dig en tung kula i vattengången, hvar du än mö träffas, och kommer du helskiunad undan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt distrikt tör di; och dina efterkommande. Jag tror, nådige herre,, genmälte den andre, at det ej skall komma derhän, och Gud bevare mig at bli en sådan tyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö, såsom jungmannen fiån norska sken Gossen, säger man, kom med två pipor rom i sir båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej hat lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och rom-pipan på en gång, så att han kom at! drunkna i engelsk grogg.n Ett hjertligt skratt at belåtenhet ljöd från tullslupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick det allvar, som hittills rådde. Nå,, sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, nå, Hr Lojtnant vi äre på ärliga vägar efter litet spanmål, gudnås, för oss och våra ama vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rom, eller förbjudet gods. Deriöre må n släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stivkande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten för att klarera den. Jag borde släppa hvarken dig eller någon annar af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklo i skrofvet på, sade Lojtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmessa, också utom gubbens enträgenhet, var tydhg; och lita på, att du ickt alla gånger kommer undan för samma pris, som nu: ty med den spanmål, du och dina likar tara efter, skulle ingen sparf letva en dag otver. Men törst, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra midt i halvet, el ler hur? Neka oss icke, nådig herre, en nödtorfug tobakseld och fattig ögonfägnad,, invände med sin antagna enfald den gamle, vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila. Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk, ropade skrattande Löjtuanten; tobakseld är den dig, om den. ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak, anvisning på hvar du finnes, för at! insmugla den, och ögonfägnad, om du får se der fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besotver eller är på land. Vi känna er.. . . Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären, afbiöt honom den gamle. On en slup blef uppbränd tör er på våra trakter, så tror jag, att vår Herres blixt var ute på kryss efte lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel. Gif den gamle narren ett glas punsch , sade Löjtnanten till sin besökare, och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig, en gång till, till sjös, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula. JA Ras Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mel för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förb Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedien vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i afton Vid dessa ord af den gamle rormaansn, skiljdes båtarne från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning. Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömanner fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellansko: agerande svagare ilarne förenade sig nu till en ende uthållande orkan, och vattenmassor hätdes icke mer utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skumme! och de liksom bortsopade topparne af vågorna spåckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med natten, til mindre än en alns rymd, synkretsen äfven (föl det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla re i storseglet, och jullen var upphissad om bord Vår gamle kund stod vid rodret och malde tobak mellan tänderna, som om hans mun varit er qvarn och stått i omedelbart förhållande till ele: menternas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invic vattnet, och hvarje våg från lovart ofverspolade den med ett dusch-bad från för till akter. Den gamle hade hela sin kraft och sin ihstinktlika bekantskaj med rodret af nöden, för att i hvarje stund mode rera fartygets lopp upp i vinden och hindra det at antingen kantra eller gå ölver stag. Men vid all der beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskad skutans minsta rörelser, och förstod att liksom tag väldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening var hans tanke så litet bunden vid tillfällets förete elser, att han med den fullkomligaste besinning inlä sig i ett samtal med den aderton-årige ynglingen som bredvid honom skötte storsegels-skot och som med ep för raskare lynnen vid känslan af fara na turlig språksamhet, tog till ordet. Och får icke nu,, så började han, ,lilla Fröj fötter under sig, att komma hem, så kommer ho ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om de blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gos ff Fe aa da dancac I margan: aller hva