ära RA ntntnr bstn nanna RN Rn Ar Fr
ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör os:
snart klara sen, ty byn ligger på, gudnås, och ja;
har lång väg i natt ännu.
Din vig kan bli kort och lins, gamle vinglare,,
sade med törtrytelse tullmannen, i det han vinkade
till en besökare att gå ombord på skutan, ty jag
gissar att den går till närmaste kryssare, som kar
vräka ned någri pipor Rom i ditt skojar fartyg, at!
blanda ut tjärvattnet med; men så lofvar jag att ge
dig en tung kula i vattengången, hvar du än mö
träffas, och kommer du helskiunad undan kronans
slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall
du hafva fritt lurendrejeri inom mitt distrikt tör di;
och dina efterkommande.
Jag tror, nådige herre,, genmälte den andre, at
det ej skall komma derhän, och Gud bevare mig at
bli en sådan tyllhund på gamla dagar, att jag skulle
vilja dö, såsom jungmannen fiån norska sken
Gossen, säger man, kom med två pipor rom i sir
båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej hat
lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom bå-
ten och rom-pipan på en gång, så att han kom at!
drunkna i engelsk grogg.n
Ett hjertligt skratt at belåtenhet ljöd från tull-
slupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick
det allvar, som hittills rådde.
Nå,, sade den gamle, då besökaren nu slutade
sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med an-
tydning att han ej funnit något, nå, Hr Lojtnant
vi äre på ärliga vägar efter litet spanmål, gudnås,
för oss och våra ama vänner, och hafva ingenting
om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle
lukta af rom, eller förbjudet gods. Deriöre må n
släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stiv-
kande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten
för att klarera den.
Jag borde släppa hvarken dig eller någon annar
af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklo
i skrofvet på, sade Lojtnanten, för hvilken nöd-
vändigheten af en snar skilsmessa, också utom gub-
bens enträgenhet, var tydhg; och lita på, att du ickt
alla gånger kommer undan för samma pris, som nu:
ty med den spanmål, du och dina likar tara efter,
skulle ingen sparf letva en dag otver. Men törst,
min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pump-
stången? du lär väl ej ärna ljustra midt i halvet, el
ler hur?
Neka oss icke, nådig herre, en nödtorfug to-
bakseld och fattig ögonfägnad,, invände med sin an-
tagna enfald den gamle, vi hafva icke kök och käl-
lare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå
dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands
att hvila.
Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk,
ropade skrattande Löjtuanten; tobakseld är den dig,
om den. ger ett fartyg, som kommer hem med en
laddning tobak, anvisning på hvar du finnes, för at!
insmugla den, och ögonfägnad, om du får se der
fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess be-
sotver eller är på land. Vi känna er.. . .
Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fat-
tiga getter i skären, afbiöt honom den gamle. On
en slup blef uppbränd tör er på våra trakter, så
tror jag, att vår Herres blixt var ute på kryss efte
lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalun-
da att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt
spel.
Gif den gamle narren ett glas punsch , sade
Löjtnanten till sin besökare, och sen klara gossar
att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se
dig, en gång till, till sjös, då du ej vågar stanna
vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och
skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon
kanske en rund kula. JA Ras
Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mel
för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förb
Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedien vatt-
net är rasande lågt och stenarne säkert kika efter
stjernor der i afton Vid dessa ord af den gamle
rormaansn, skiljdes båtarne från hvarandra och
hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.
Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och
vilda storhet en af dessa nätter, som sjömanner
fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig
en föreställning om. De nyss med täta mellansko:
agerande svagare ilarne förenade sig nu till en ende
uthållande orkan, och vattenmassor hätdes icke mer
utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skumme!
och de liksom bortsopade topparne af vågorna spåc-
kades in i den från molnet nedstörtande hagelsku-
ren, och inskränkte, i förening med natten, til
mindre än en alns rymd, synkretsen äfven (föl
det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla re
i storseglet, och jullen var upphissad om bord
Vår gamle kund stod vid rodret och malde to-
bak mellan tänderna, som om hans mun varit er
qvarn och stått i omedelbart förhållande till ele:
menternas häftighet. Hans besättning postade hvar-
dera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer
Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invic
vattnet, och hvarje våg från lovart ofverspolade den
med ett dusch-bad från för till akter. Den gamle
hade hela sin kraft och sin ihstinktlika bekantskaj
med rodret af nöden, för att i hvarje stund mode
rera fartygets lopp upp i vinden och hindra det at
antingen kantra eller gå ölver stag. Men vid all der
beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskad
skutans minsta rörelser, och förstod att liksom tag
väldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening
var hans tanke så litet bunden vid tillfällets förete
elser, att han med den fullkomligaste besinning inlä
sig i ett samtal med den aderton-årige ynglingen
som bredvid honom skötte storsegels-skot och som
med ep för raskare lynnen vid känslan af fara na
turlig språksamhet, tog till ordet.
Och får icke nu,, så började han, ,lilla Fröj
fötter under sig, att komma hem, så kommer ho
ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om de
blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gos
ff Fe aa da dancac I margan: aller hva