— — —8 — —O8 — S— —Ä—— — Å—O—n—Åtz ————-Ä-——-——.Fre — — nn————n LURENDREJAREN. (En scen på hafvet). (Ur Norrköpingsbladet). I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt behnner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till em ödslig hafsrymd af Norden, öfver hvilken Oktoberqvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitli het. Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor för och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker; ut ifrån kusten, och oaktadt den skrala vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess mångfaldiga yppighetsartiklar, hvilka, då deras mer eller mindre udemålsenliga konstruktion sällan kommer att afgöra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast måta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner far-kosten göra. Han skall straxt och utan att anlita. skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrotvets symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner, och tramtfor allt vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som utgör den ende synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men axel bred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i för-kajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan halirsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. Och nu, då läsaön skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärvad åskådning af lokalen, invänta berättelsen om de händelser, som ifinom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas sisom ett slags afbrott i återresans enformighet. Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig ett par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. taden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grunjade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som tels med landets solida produkter, dels i utländska iraktspekulationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Mevdelhafvet, e:ler med barlast från någon närmare plats, sen de der föryttrat vin på långa vägar medhafda goda laddning. 1 stälet för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare velopp än deras eftektiva last medhade assignationer ch kredit, för att åter importera utlänningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i konflikt med lagar ch författningar, var det naturligt, att ur densamma ett smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer :ullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och atfbräck. Så hade, jemte hindren, utväsarne vuxit och mångfaldigats; och den framgent tortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta förluster. drets i sin helhet icke utan vinst för den enskilta spekulanten. Ibland medlen att eludera författningarne och undslippa deras verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter at skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen at kusten, höllo sig om dagen mest i nejden at reddarne, utan tt gå mycket långt till sjös, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torpare-koja eller bondsård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett artyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qvälien kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under satten, med noggrann beräkning af tiden för mörkret, och möttes vanligen då al någon lurendrejare, som, efter att hafva kommunicerat tecken med fartyget, lade till med sin båt och lättsde den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig tram ötverallt och voro lika så outtröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess trarsporterande från klyftorna i skärgården till köpmannens magasiner i staden. — Och nu måste det bekännas, att den be kantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares. DEAN Det svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparne af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan, Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog u -. RT Aes NN TT il Jaa us LA