— — —8 — —O8 — S— —Ä—— — - Å—O—n—Åtz ————-Ä-——-—- —.Fre — — nn————n
LURENDREJAREN.
(En scen på hafvet).
(Ur Norrköpingsbladet).
I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skåde-
platsen för de tilldragelser, som skola utgöra före-
mål för följande skildring, inom kretsen af den be-
qväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt be-
hnner sig, nödgas man besvära honom med en kort
utflygt till em ödslig hafsrymd af Norden, öfver hvil-
ken Oktoberqvällen nyss dragit sin köld och sitt
mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den
växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten för-
mörkande molnet vid horisonten anklaga för opålit-
li het. Den enda plats med någon fasthet att hvila
på, som man öfver hela den vida nejden kan upp-
täcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor
för och akter, som nu med strängt skotadt bomse-
gel sticker; ut ifrån kusten, och oaktadt den skrala
vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klap-
pande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott
med land, och vant sig att älska dess mångfaldiga
yppighetsartiklar, hvilka, då deras mer eller mindre
udemålsenliga konstruktion sällan kommer att afgö-
ra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade
mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla
farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen
åter, om han en gång fått fot om bord på jakten,
skall genast måta de oblida förhållanden, mot hvilka
den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en
gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner far--
kosten göra. Han skall straxt och utan att anlita.
skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan,
vara färdig att garantera skrotvets symmetri, seglens
stora men välberäknade dimensioner, och tramtfor allt
vanan i den hand, som sköter rodret. Det är den-
ne öfvade styrman, som utgör den ende synliga per-
sonen om bord. Vi se i honom en kort men axel
bred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes
af hans tjocka rock, och som, att dömma af de be-
stämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i
sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som
efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid
seglen, sofver i god ro i för-kajutan, och såväl den-
na deras tjenstledighet, som den redan halirsväfvan-
de blicken hos den gamle, tyckes antyda, att farty-
get icke snart kommer att vända. Och nu, då läsa-
ön skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärvad
åskådning af lokalen, invänta berättelsen om de hän-
delser, som ifinom den utveckla sig, torde en teck-
ning af några biomständigheter, såvida de med huf-
vudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas
sisom ett slags afbrott i återresans enformighet.
Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvil-
ken den aflägsnat sig ett par timmars väg, tillhörde
en af kustens små städer. taden var känd för sin
lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grun-
jade sig mer på tradition än verklighet. En tid ha-
de varit, då den utredde skaror af stora skepp, som
tels med landets solida produkter, dels i utländska
iraktspekulationer besökte alla reddar och kommo
hem med tungt salt från Mevdelhafvet, e:ler med bar-
last från någon närmare plats, sen de der föryttrat
vin på långa vägar medhafda goda laddning. 1 stäl-
et för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvim-
mel af skonertar och små briggar, som med lätta se-
gel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare
velopp än deras eftektiva last medhade assignationer
ch kredit, för att åter importera utlänningens småkram
och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas
med enskild profit och tillika kom i konflikt med lagar
ch författningar, var det naturligt, att ur densamma ett
smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer
:ullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte mot-
stånd och atfbräck. Så hade, jemte hindren, utvä-
sarne vuxit och mångfaldigats; och den framgent
tortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den,
oaktadt täta förluster. drets i sin helhet icke utan
vinst för den enskilta spekulanten.
Ibland medlen att eludera författningarne och
undslippa deras verkställare, var det ingalunda det
minst allmänna att begagna dolda trakter at skärgår-
den till upplagsplatser. De armerade små slupar,
som hade sig ombetrodd bevakningen at kusten,
höllo sig om dagen mest i nejden at reddarne, utan
tt gå mycket långt till sjös, och en tid af nät-
terna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon
trång vik, på hvars strand en torpare-koja eller bond-
sård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en
varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett
artyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll
det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qväl-
ien kom med skymning, hissades alla segel och ku-
sten söktes. Man kryssade sedan nära den under
satten, med noggrann beräkning af tiden för mörk-
ret, och möttes vanligen då al någon lurendrejare,
som, efter att hafva kommunicerat tecken med far-
tyget, lade till med sin båt och lättsde den större
kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra
och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till
största delen fiskare, bosatta på klipporna i den ytt-
re skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk,
som kände hvarje sten i sjön, trängde sig tram öt-
verallt och voro lika så outtröttliga att gömma och
bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att
återställa det till dess ägare, så snart tid och om-
ständigheter medgåfvo dess trarsporterande från klyf-
torna i skärgården till köpmannens magasiner i sta-
den. — Och nu måste det bekännas, att den be
kantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon
bättre än en sådan lurendrejares. DEAN
Det svarta molnet hade höjt sig betydligt i lo-
vart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjockna-
de och de första dropparne af ett kallt med hagel
blandadt regn trummade ned på skutan, Vår gamle
kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog u
-. RT Aes NN TT il Jaa us LA