lurigt, som det ar vanligt, all den som berommes tror sig i smickraren, om denne än är betald, se en mera verklig vän, än i den oberoende publicisten, -om öppet säger sin mening om åtgärderna, om denne också skulie i ett eller annat fall försvara och understödja de grundsatser, styrelsen någon gång med en viss timiditet låter framskymta, vida konseqventare, än någon af den ministenella pressen vågar, så snart frågan rör några mäktiga istressen. Imedlertid lemnar det en intressant öfversigt, om man går en 16 åa 17 år tillbaka och erinrar sig, hvilka tduingar, svm ifrån den tiden varit de egentli gen ministeriella, eller styrelsens stödjepelare i opinionen: Granskaren, Argus den fjerde, Stockholms Tidmnin2, Axplockaren, Fäderneslandet. Ingen enda af dem har kunnat sutenera sig. Sjelfva tidningarnas öde har delats af större delen bland deras redaktioner. statstidningens polemik, som mer ån någon annan rört sig i dunsternas, d. v. s. de toma frasernas region, tynade af och tystnade med dess Filaletes. Aterstå Götheborgs Dagblad, Samlaren och Minerva, hvilken sistnämnde skiljer sig ifråpv alla de förut uppräknade deruti, att hon någon gång tager på sig skolminen och lexar upp sina pupiller, när de för mycket encanaill-rat sig, d. v. s. händelsevis vidtagit en åtgärd, som innebär någon liten hyllning åt folkviljan, eller hon tycker att regeringen i någon resolution gör för mycket reda för grunderna till ett beslut, som hon kanhäuda finner det för kritikens skull hade varit fo:sigtigast, att endast utgifva såsom ett sic voluv, sic jubeo. iessa sparlakanslexor smaka dock ingalunda illa, emetan anmärkningen i det hela går ut på, att vederbörande icke nog brukat sin makt, eller att de gjort för stora koncessioner; och sådant allt skärper begreppet om strålen af osedde herrskarens glans, samt om distansen mellan de styrande och de styrda. Dessutom, i fall tonen någon gång skulle befinnas nog stark, ger sådant ju ett slags är af frisinnighet, som vid andra tillfällen ar högst gagnande, och som lätt godtgöres genom en så mycket större vördnadsfu lbet vid andra tillfällen. Enligt hvad vi i det föregående framlagt, och efter en blick på de ledamöter, af hvilka den ministeriella pressen hos oss utgjorts eller utgöres, kan det med temlig säkerhet antagas, att denna press på det hela icke förmått åstadkomma en hårsmån för det ändamål, som dermed måtte vaiit åsyftadt, nemligen att göra Styrelsens sak mera populär, och hindra utvecklingen af en opposition eller ett allmänt tänkesätt till förmån för vissa reformer, hvilka skulle medföra uågon koncession å de Styrandes sida eller sätta dem i nödvändighet att mera inträda på diskussionens fält om sina grundsatser. Den har fastmer skadat vederbörande genom sin oskicklighet och öppna advokatur för godtycket eller sitt obegränsade lofsjungande. Detta synes man också sjelf hafva insett, och följden ar, om vi ej bedrage oss, en uppeuharelse i köttet af en ny taktik från samma sida, sedan de förre vapendragarne blifvit lemnade åt sitt öde. Denna taktik består deri, att en kämpe uppträder, som noga vaktar sig att uppträda för något slags meningsfraktion i de allmänna ärenderna och ännu mer från att tillkännagifva, hvad han för i skölden, utan som till en början endast antager en alldeles menlös karakter i po litiska saker, men, genom ett enstaka utfall utom sin egentliga sfer, på en eller annan embetsman, hvilken redan ar gifven till spillo, sö ker törvärfva sig en min af att till en viss grad stå på egen botten, fastän utan all garanti af någon känd personlighet; allt för att småningom ofvergå till det egentliga uppdraget, att genom oqvädinsord och dikter om möjligt, göra den lilla oberoende delen af pressen misstänkt till syftersål och motiver. Förfarandet går, som Läsaren finner, ut på detsamma, endast med den skillnaden att man hoppas vinna något mer krevit genom em noggrann försigtighet, att icke gifva sig på djupet uti något ämne. Resultatet af denna taktik är dock föga mera farligt ön af de föregående, emedan dikternas grundlöshet slutligeu bäst uppdagar sig sjelf och allmänheten ledsvar vid det grofva och skändliga språket, när det oupphörligen fortsättes, samt ändock till slut vill sjelf se hvar och en litet närmare in ikorten, då belackaren står der brännmärkt till sin egen blygsel. Helt annat är det, såsom vi i den förra artikeln under denna rubrik antydt, om tvenne eller flere tidningar, som i allmänhet proklamerat samma grundsatser, komma i ett fiendligt förhållande, och börja att Bedsmutsa hvarandra,