lurigt, som det ar vanligt, all den som berom-
mes tror sig i smickraren, om denne än är be-
tald, se en mera verklig vän, än i den obe-
roende publicisten, -om öppet säger sin mening
om åtgärderna, om denne också skulie i ett eller
annat fall försvara och understödja de grundsat-
ser, styrelsen någon gång med en viss timidi-
tet låter framskymta, vida konseqventare, än nå-
gon af den ministenella pressen vågar, så snart
frågan rör några mäktiga istressen. Imedlertid
lemnar det en intressant öfversigt, om man går
en 16 åa 17 år tillbaka och erinrar sig, hvilka
tduingar, svm ifrån den tiden varit de egentli
gen ministeriella, eller styrelsens stödjepelare i
opinionen: Granskaren, Argus den fjerde,
Stockholms Tidmnin2, Axplockaren, Fäder-
neslandet. Ingen enda af dem har kunnat su-
tenera sig. Sjelfva tidningarnas öde har delats
af större delen bland deras redaktioner. stats-
tidningens polemik, som mer ån någon annan
rört sig i dunsternas, d. v. s. de toma frasernas
region, tynade af och tystnade med dess Filale-
tes. Aterstå Götheborgs Dagblad, Samlaren
och Minerva, hvilken sistnämnde skiljer sig
ifråpv alla de förut uppräknade deruti, att hon
någon gång tager på sig skolminen och lexar
upp sina pupiller, när de för mycket encanail-
l-rat sig, d. v. s. händelsevis vidtagit en åt-
gärd, som innebär någon liten hyllning åt folk-
viljan, eller hon tycker att regeringen i någon
resolution gör för mycket reda för grunderna
till ett beslut, som hon kanhäuda finner det för
kritikens skull hade varit fo:sigtigast, att endast
utgifva såsom ett sic voluv, sic jubeo. iessa
sparlakanslexor smaka dock ingalunda illa, e-
metan anmärkningen i det hela går ut på,
att vederbörande icke nog brukat sin makt, el-
ler att de gjort för stora koncessioner; och så-
dant allt skärper begreppet om strålen af osedde
herrskarens glans, samt om distansen mellan de
styrande och de styrda. Dessutom, i fall to-
nen någon gång skulle befinnas nog stark, ger
sådant ju ett slags är af frisinnighet, som vid
andra tillfällen ar högst gagnande, och som lätt
godtgöres genom en så mycket större vörd-
nadsfu lbet vid andra tillfällen.
Enligt hvad vi i det föregående framlagt, och
efter en blick på de ledamöter, af hvilka den
ministeriella pressen hos oss utgjorts eller ut-
göres, kan det med temlig säkerhet antagas, att
denna press på det hela icke förmått åstad-
komma en hårsmån för det ändamål, som der-
med måtte vaiit åsyftadt, nemligen att göra Sty-
relsens sak mera populär, och hindra utveck-
lingen af en opposition eller ett allmänt tänke-
sätt till förmån för vissa reformer, hvilka skulle
medföra uågon koncession å de Styrandes sida
eller sätta dem i nödvändighet att mera inträda
på diskussionens fält om sina grundsatser. Den
har fastmer skadat vederbörande genom sin o-
skicklighet och öppna advokatur för godtycket
eller sitt obegränsade lofsjungande. Detta synes
man också sjelf hafva insett, och följden ar,
om vi ej bedrage oss, en uppeuharelse i köttet
af en ny taktik från samma sida, sedan de förre
vapendragarne blifvit lemnade åt sitt öde. Den-
na taktik består deri, att en kämpe uppträder,
som noga vaktar sig att uppträda för något
slags meningsfraktion i de allmänna ärender-
na och ännu mer från att tillkännagifva, hvad
han för i skölden, utan som till en början en-
dast antager en alldeles menlös karakter i po
litiska saker, men, genom ett enstaka utfall ut-
om sin egentliga sfer, på en eller annan em-
betsman, hvilken redan ar gifven till spillo, sö
ker törvärfva sig en min af att till en viss grad
stå på egen botten, fastän utan all garanti af
någon känd personlighet; allt för att småningom
ofvergå till det egentliga uppdraget, att ge-
nom oqvädinsord och dikter om möjligt, göra
den lilla oberoende delen af pressen misstänkt
till syftersål och motiver. Förfarandet går, som
Läsaren finner, ut på detsamma, endast med den
skillnaden att man hoppas vinna något mer kre-
vit genom em noggrann försigtighet, att icke gif-
va sig på djupet uti något ämne. Resultatet af
denna taktik är dock föga mera farligt ön af de
föregående, emedan dikternas grundlöshet slutli-
geu bäst uppdagar sig sjelf och allmänheten leds-
var vid det grofva och skändliga språket, när
det oupphörligen fortsättes, samt ändock till slut
vill sjelf se hvar och en litet närmare in ikor-
ten, då belackaren står der brännmärkt till sin
egen blygsel.
Helt annat är det, såsom vi i den förra arti-
keln under denna rubrik antydt, om tvenne el-
ler flere tidningar, som i allmänhet proklame-
rat samma grundsatser, komma i ett fiendligt
förhållande, och börja att Bedsmutsa hvarandra,