OM PRESSENS STÄLLNING. Andra ÄArtikeln. Om det får antagas såsom en sanning, att allmänna tänkesättet, för att ssmmanhållas och ut: veckla sig till en nationel vilja, behöfver understod af en fri piess och af dess särskilda organers samverkan, och detta 1 samma mån som tolket direkta imflytande på de allmänna ärendernas gång eller kontroller på de makt-gande äro sva ga eller chimeriska, så bör det icke nekas, att utsigterna hos oss i detta hänseen-e äro gauvska litet tillfredsställande. Detta är dock verkligen icke så mycket en följd af det band indragningsmakten lagt på tryckfriheten, som af den säll ning hvari den periodiska pressens olika repre sentanter befinna sig till hvarandra, och hvilken nu kommit derhän, att de fleste synas lägga sig långt mera vinning om, att endast motarbeta och förstöra hvarandra, än att arbeta för några vissa politiska eller statsekonomiska grundsatser. Sådant vore visserligen föga att säga om, i fall det endast gällde de tidningar, som åtagit sig att skrifva i maktens intresse. Så långe sjelfva styrelsens inre organisation är sådan, att den icke utgores af ett kabinett, som framgår i någon gemensam och bestämd riktning, utan det kan vara samman:att af Ledamöter, med allde les moisatta åsigter i flera vigtiga ämnen, af hvilka än dex ena än den andra kan hafva ett tillfä!ligt öfvertag, som stundom blifver synligt i åtgärderna, och så länge t. ex. Regeringen kan yttra sig i en motsatt eller åtminstone skilj aktig tendens emot ett eller annat af kollegierna, just under det dessa för Regermgens räkning äro sysselsatta att utarbeta nya systemer, så länge, med ett ord, enhet ixom den adminxistrativa makten stundom saknas, är det klart, att hvad man kallat en mmisteriell tidning i ordets vackra bemärkelse, det vill saga, en tidning, som genomför och i opinionen söke: upprätthålla vissa bestämda grundsatser å regeringens vägnar eller för dess räkning, icke kan existera. En ministeriel tidnings roll måste då inskränka sig till — hvad hos oss är fallet, nemligen att, utan afseende på system eller en gfven tendens i sak, söka föra ett guerillakrig mot all opposition i allmänhet, samt sjelfva rättigheten att yttra anmärkningar; och just derföre, att den sällan kau begifva sig in i de allmänna grunderna för förvaltningen utan att blotta inkonseqvenser i tillämpringen och sålunda gifva hugg på sina egna satser, måste den i stället försöka, så godt den kan, att å ena sidan skada sina motståndare och minska deras inflytande genom små sidoattacker, och å den andra att förtaga smärtan af klandret, antingen genom rökelser med allmänna fraser, eller genom bemödandet