man väl ej ännu fordra, att hon skall erkän-k nas som utbildad artist; och dessutom var houj? dels illa understödd — endast af ett Piano vidl; sångnumror, som fordrade full orchester, hvar-t igenom effekten naturligtvis till stor del förgick — dels ock nödvändigtvis något distraherad genom sin befattning med ackompagnementet, som af henne sjelf exeqvera:es. Man kunde väl härvill lägga ännu en omständighet, nemligen den, att hou genom fåtaligheten af sitt auditorium de voro ej öfver femtio personer) såg sig så litet uppmuntrad, och man skall finna mer än uillräckligt skäl att öfverse med de ofullkomligheter, iman önskat varit boria. Det är ej nogl att sångaren är oberoende af de yttre omstän-digheter, genom hvilka han hindras att varal! rullkomligt säker på sig, han bör äfven lifvas(! af bifall och uppmuntran, eljest bemäktigar sig honom ett slags nedslagenhet, som tynger sin-; vet och hindrar honom att bli hvad Tyskarne kalla beseelt och i högre grad ,begeistert. Bifall är en nödvändig! näring för konstnärssinnet. Det var i bifallets storm, som Madame Malibran greps af den högsta inspiration — men det var också af bifallets storm, som hennes förnuft fördes bort, som hennes inspiration sträckte sin flygt för högt öfver sferen af henues menskliga krafter, och hennes själsförmögenheter öfvergåfvo henne under det konsert: salen ännu genljudade af de hänryckta åhörarnes jublande bifallsrop. Väl henne — hon dog på ärans fält. De finnas, hvilka vilja, att man ej skall sätta värde på bifallet af mängden, utan på det af de få, hvilka man anser kompetenta att döma: öfver konsten. Detta låter ganska förnuftigt, men är icke desto mindre falskt. Mythologien ; beräistar oss, att Orfeus, der han med sin lyra sick fram, foljdes icke allenast af menmniskor, utan ock af vilda djur, stogar och berg! Brukar man också icke säga om en imponerande tala-; re: vhan talar så väl, att han kan röra stockar och stenar till tårar? och visar Sig icke snillets kraft i sin högsta potens, då det nedbryter de naturliga hinder, hvilka äro hopade kring sinnena, och hänföra äfven dem, man troide vara otillgängliga för hvarje ästetiskt intryck? imedlertid kan man visst icke säga, att Fröken J. saknade bifall af den ringa hop, för hvilken hon lät höra sig; tvertom var det:a ganska lifligt — och ett bfligt bifall är sällan orättvist; ty vid sådana tillfällen kan man vara ofvertygad, att den hos konstnären aktiva och hos åhörarne passiva känslans läppar mött hvarandra. Det finnes tvenne slags bifall, hvilka aro detta underordnade: det ena lefveraras vid en så kallad sucets destime — då man af lott aktning för konstnären eliter kompositionen anser sig ej kunna underlåta att slå hänerna tillsamman, och det andra, det ömkligaste, har sin orsak i medlidandet, frambringas genom ett slags decime:ing, och har någon likhet med soldaternas läskning af gevären efter slutad exercis. Oaktadt Fröken U:s talang till sina former är för spenslig, för att ännu kunna framställas såsom modell, äro vi dock ofvertygade, att detta kan ske, om hon får genomgå kontens gymnastiska kurs. Man hör herne redan med nöje; hennes sång anslår känslosträngarne — och setta vill redan säga mycket, ty huru mången så kallad virtuos uppträder icke, vid hvars föredrag man väl väckes till förundran öfver konstfärdigheten, men hvarvid äfven känsian får ligga i ostörd slummer. Hvarfore söker ej Kgl. teatern att tillegna sig denva talang? eller beror det ej af densamma? Vi anhålla, att i en följande artikel få behandla några med denna fråga sammanhängands aimnen. a av Y EA: