man väl ej ännu fordra, att hon skall erkän-k
nas som utbildad artist; och dessutom var houj?
dels illa understödd — endast af ett Piano vidl;
sångnumror, som fordrade full orchester, hvar-t
igenom effekten naturligtvis till stor del förgick —
dels ock nödvändigtvis något distraherad genom
sin befattning med ackompagnementet, som af
henne sjelf exeqvera:es. Man kunde väl här-
vill lägga ännu en omständighet, nemligen den,
att hou genom fåtaligheten af sitt auditorium
de voro ej öfver femtio personer) såg sig så
litet uppmuntrad, och man skall finna mer än
uillräckligt skäl att öfverse med de ofullkomlig-
heter, iman önskat varit boria. Det är ej nogl
att sångaren är oberoende af de yttre omstän--
digheter, genom hvilka han hindras att varal!
rullkomligt säker på sig, han bör äfven lifvas(!
af bifall och uppmuntran, eljest bemäktigar sig
honom ett slags nedslagenhet, som tynger sin-;
vet och hindrar honom att bli hvad Tyskarne
kalla beseelt och i högre grad ,begeistert.
Bifall är en nödvändig! näring för konstnärs-
sinnet. Det var i bifallets storm, som Madame
Malibran greps af den högsta inspiration — men
det var också af bifallets storm, som hennes
förnuft fördes bort, som hennes inspiration
sträckte sin flygt för högt öfver sferen af hen-
ues menskliga krafter, och hennes själsförmö-
genheter öfvergåfvo henne under det konsert:
salen ännu genljudade af de hänryckta åhörar-
nes jublande bifallsrop. Väl henne — hon dog
på ärans fält.
De finnas, hvilka vilja, att man ej skall sätta
värde på bifallet af mängden, utan på det af
de få, hvilka man anser kompetenta att döma:
öfver konsten. Detta låter ganska förnuftigt,
men är icke desto mindre falskt. Mythologien ;
beräistar oss, att Orfeus, der han med sin lyra
sick fram, foljdes icke allenast af menmniskor,
utan ock af vilda djur, stogar och berg! Brukar
man också icke säga om en imponerande tala-;
re: vhan talar så väl, att han kan röra stockar
och stenar till tårar? och visar Sig icke snil-
lets kraft i sin högsta potens, då det nedbryter
de naturliga hinder, hvilka äro hopade kring
sinnena, och hänföra äfven dem, man troide
vara otillgängliga för hvarje ästetiskt intryck?
imedlertid kan man visst icke säga, att Fröken
J. saknade bifall af den ringa hop, för hvil-
ken hon lät höra sig; tvertom var det:a gan-
ska lifligt — och ett bfligt bifall är sällan o-
rättvist; ty vid sådana tillfällen kan man vara
ofvertygad, att den hos konstnären aktiva och
hos åhörarne passiva känslans läppar mött hvar-
andra. Det finnes tvenne slags bifall, hvilka
aro detta underordnade: det ena lefveraras vid
en så kallad sucets destime — då man af
lott aktning för konstnären eliter kompositio-
nen anser sig ej kunna underlåta att slå hän-
erna tillsamman, och det andra, det ömkliga-
ste, har sin orsak i medlidandet, frambringas
genom ett slags decime:ing, och har någon lik-
het med soldaternas läskning af gevären efter
slutad exercis.
Oaktadt Fröken U:s talang till sina for-
mer är för spenslig, för att ännu kunna fram-
ställas såsom modell, äro vi dock ofvertygade,
att detta kan ske, om hon får genomgå kon-
tens gymnastiska kurs. Man hör herne redan
med nöje; hennes sång anslår känslosträngarne
— och setta vill redan säga mycket, ty huru
mången så kallad virtuos uppträder icke, vid
hvars föredrag man väl väckes till förundran öf-
ver konstfärdigheten, men hvarvid äfven käns-
ian får ligga i ostörd slummer.
Hvarfore söker ej Kgl. teatern att tillegna sig
denva talang? eller beror det ej af densamma?
- Vi anhålla, att i en följande artikel få be-
handla några med denna fråga sammanhängands
aimnen.
a av Y EA: