ifrån det rum, hvarest Elisabeth uppehöll sig; .
han slungade på Walter Raleigh, hvilken mötte
honom under vandringen, en hotande och för-
olämpande blick, och utan att bry sig om vak-
tens erinringar, öppnade han häftigt dörren till
drottningens sängkammare. Då hon igenkände
sin guustling, lät Elisabeth undfalla sig ett rop
af öfverraskmng och harm. Den bedagade
drottningen höll ännu på att kläda sig. Iusvept
i en vid pudermantel af hvitt sativ, med blot-
tad hals och till hälften betäckt barm, var bon
sjelf, enligt sin vana, sysselsatt med sin toilett
och höll på att, medelst en liten pensel med
silfverskaft, belägga kinderna med det smink,
som borde dölja blekheten och ålderdomen.
Den unge grefven kastade sig på knä och fat-
tade eldigt drottningens händer, dem hon ej
drog tillbaka, och betäckte dem med kyssar.
O, min herrskarinna, utbrast han med en
af rörelse darrande röst; jag har brutit min
landsflykts bojor, jag har öfvergfvit hären,
jag har trotsat er vrede och följderna af mitt
tjenstebrott, för att kunna få kyssa stoftet
af edra föttar och säga eder: min drottning,
aflägsna ej från eder den, som tillber eder,
eller, om ni icke hyser för honom någon vän-
skap, någon bevägen aret, gif honom heldre dö-
den, ty han föredrager den tusen gånger fram
för qvalen af er kallsinmghet!
Elisabet lät honom stiga upp och räckte ho-
vom handen under det hon med ett eget små-
löje yttrade till bonom: Herr grefve, ni har
blottställt våra krigares anseende, ni har fläckat
eder egen ära, ni bar ej hörsammat våra be-
fallningar; bälften af de fel ni begått vore tillräck-
lige att bringa toramiralen i Towern: men,
tillade hon efter en stunds tystnad; vi forgäta
icke så hastigt våra gamla vänner och det gif
ves intet fel, som en oskrymtad ånger ej kan
forsona.
Grefve Essex stannade två hela timmar hos
Drottningen; på knä inför henne, använde han
allt, hvad en lattrörlig inbillning och en brin-
nande känsla ingåfvo honom, för att rättfärdiga
sin ohörsamhet Då han slutligen lemvade
slottet Nonsuch, trodde han sig hafva återvunnit
hela sin fordna gunst och drömde sig vara mäk-
tigare än sjelfva trottningen.
I Så snart Elisabeth blifvit ensam, tecknade
hon några ord på ett pergameutsblad, hvarpå
bon ropade befälhafvaren för vakten: Kaleigh,
sade hon till denne, se här min kungliga befall-
ning. För Mylord Essex till Towern
(Slutet följer.)