ifrån det rum, hvarest Elisabeth uppehöll sig; . han slungade på Walter Raleigh, hvilken mötte honom under vandringen, en hotande och förolämpande blick, och utan att bry sig om vaktens erinringar, öppnade han häftigt dörren till drottningens sängkammare. Då hon igenkände sin guustling, lät Elisabeth undfalla sig ett rop af öfverraskmng och harm. Den bedagade drottningen höll ännu på att kläda sig. Iusvept i en vid pudermantel af hvitt sativ, med blottad hals och till hälften betäckt barm, var bon sjelf, enligt sin vana, sysselsatt med sin toilett och höll på att, medelst en liten pensel med silfverskaft, belägga kinderna med det smink, som borde dölja blekheten och ålderdomen. Den unge grefven kastade sig på knä och fattade eldigt drottningens händer, dem hon ej drog tillbaka, och betäckte dem med kyssar. O, min herrskarinna, utbrast han med en af rörelse darrande röst; jag har brutit min landsflykts bojor, jag har öfvergfvit hären, jag har trotsat er vrede och följderna af mitt tjenstebrott, för att kunna få kyssa stoftet af edra föttar och säga eder: min drottning, aflägsna ej från eder den, som tillber eder, eller, om ni icke hyser för honom någon vänskap, någon bevägen aret, gif honom heldre döden, ty han föredrager den tusen gånger fram för qvalen af er kallsinmghet! Elisabet lät honom stiga upp och räckte hovom handen under det hon med ett eget smålöje yttrade till bonom: Herr grefve, ni har blottställt våra krigares anseende, ni har fläckat eder egen ära, ni bar ej hörsammat våra befallningar; bälften af de fel ni begått vore tillräcklige att bringa toramiralen i Towern: men, tillade hon efter en stunds tystnad; vi forgäta icke så hastigt våra gamla vänner och det gif ves intet fel, som en oskrymtad ånger ej kan forsona. Grefve Essex stannade två hela timmar hos Drottningen; på knä inför henne, använde han allt, hvad en lattrörlig inbillning och en brinnande känsla ingåfvo honom, för att rättfärdiga sin ohörsamhet Då han slutligen lemvade slottet Nonsuch, trodde han sig hafva återvunnit hela sin fordna gunst och drömde sig vara mäktigare än sjelfva trottningen. I Så snart Elisabeth blifvit ensam, tecknade hon några ord på ett pergameutsblad, hvarpå bon ropade befälhafvaren för vakten: Kaleigh, sade hon till denne, se här min kungliga befallning. För Mylord Essex till Towern (Slutet följer.)