aktningsvärde Författare, på hvilkas upplysande statistiska skrifter detta omdöme ingalunda kan lämpas, lära icke heller förklara det såsom faldt i sådan mening. Om de så kallade missbruken af Tryckfriheten i litterärt afseende har jag med flit underlåtit att yttra mig. Min förklaring i detta ämne skulle då urartat till ett försvar för denna tidning och några skrifter, som yppat lika syftning med den. Det är så länge sedan vi förklarade våra grundsatser i cen vittra polemiken, och vi hafva så ofta upprepat dem, att de böra vara kända: att vi skulle ändra dem — derpå är ej att tänka. Det är otvitvelaktigt, att de som vaka öfver grundlagarnas, och deribland Tryckfribetens, helgd, äro fullkomligen ense om samma åsigter af den som i denna uppsats blifvit framstälda. Den är icke heller skrifven för att upplysa dem om hvad de redan veta. Men då tatrika skrifter tid efter annan utkomma, hvilka synas författade, enkom i den afsigt att förallmänliga falska och förderfliga meningar i detta ämne, såsom en propädevtik till de vid nästa Riksdag förmocligen utkommande Ströskrifter i samma höga smak; så bör den, som kan, icke underlåta att söka rädda det goda, medan det är tid. Jag skulle äfven vilja uppmana Utgifvaren af Jurnalen, detta allmännyttiga dagblad, att bland sina talrika läsare heldre utsprida sunda och rigtiga begrepp härom, än att bland sina Statsnyheter sorgfälligt införa alla underrättelser om trycktrihets-inskränkningar i andra länder, förmodligen lämpliga för dem, men alldeles icke passande ibop med vår Statsförfattning. — ÅAnnu en gång: jag har i denna sak intet personligt intresse; men min mening är, att sedan en Jag blifvit antagen och besruren, så bör han bestå, och den som säger annat — är en dålig, en föraktlig medborgare. — RR SA