som, rusig af sin frihetskänsla, bletve sjellsval-
dig? Ständerna ha således påtagligen förutsett
mångfaldiga utsväfningar af denna art; men de
bafva stillatigande lemnat dem rum, för att icke,
genom förebyggande af mindre skadliga miss-
bruk, upphäfva möjligheten af de stora vålger-
vingar som en större frihet måste skanka oss.
Möj igheten och toleransen . af dessa missbruk
ligger således i planen af vår konstitution och!
den liberala princip, på hvilken den är byggd.
Hade Ständerne icke haft någon annan afsigt
med Tryckfrihetens införande, än den att göra
en tjenst åt den lärda Bepubliken, så hade de
bvarken behöft att göra den till en grundlag.
eller utsträcka den så vidt, som de verkligen!
gjort. Nu är Tryckfribeten åter en så nödvän
dig länk i konstitutionen, att denna icke kan
existera den förutan, emedan den är dess för-
klaring och kontroll. Derföre bafva Ständerne
formligen uppmanat, genom denna lag, hvar och
en att yttra sig öfver konstitutionen, med allt
hvad dertill hörer, icke undantagit från gransk-
ning någon del af den allmänna administratio-
pen, eller dem som besörja den, och på det!
ingen betänklighet måtte afskräcka från sådana
företag, hafva de lemnat full frihet i valet af still
och skrifsätt, med ålagdt iakttagande af hvad
Grundlagen och allmänna lagen föreskrifva; de
hafva visligen förbjudit dommaren allt förkla-
I rande af en författares ord, och, till bevis på
deras allvarliga vilja att bibehålla denna frihet
oförryckt, hafva de tillsatt en egen kommitte,
att vaka öfver dess helgd, mot hvilken inrätt-
ning dock tilläfventyrs vore hvarjehanda att an-
I märka. — Det är såle::es tydhgt, att Ständerne
alldeles icke gjort något afseende på de små
förargelser, som tilläfventyrs kunde träffa en-
I skilta personer eller ämbetsmän, genom denna
allmonna frihet och granskving, då de deremot
för personliga förolämpanden och obevista smä-
; delser lemnat dem i allmänna lagen och sjeliva
i Tryckfribetslagen en öppen och säker tillflygt.
Den som icke ar nöjd med denna säkerhet, u-
tan skriker om smädelser och olagligheter, som
skulle skyddas af Tryckfribeten, bevisar att ban
har en sjuk sak, eller icke förstår att begagna
sig af de medborgerliga fördelar, som hvar och
en svensk medborgare lika oförkränkt i lagarna
förvaras.
Om det således är bevist, att missbruk af
Tryckfrihrten äro vid grundlagens funderande
antagna sem möjliga, men icke destomindre to-
lererade till en viss grad, der de förvandlas i
brott och bhfva strafiade; om det likaledes är
afgjordt, att detta förhållande år så tydligt och
i ögonen fallande, att hvar och en måste inse
det; så är det en afgjord sak, att alla de libel-
ler, som utkomma om tryckfrihetens missbruk,
icke kunna vara dikterade af välmening eller af
okunnighet om Lagens esprit, hvilken ligger
öppen för allas ögon. Komma nu dertill be-
ty elsefulla vinkar om den ringa nytta Nationen
hittills haft af sin Tryckfrihet, så kan man taga
för afgjordt, att qvintessensen af hela deklama-
tionen, som libellisten vill insinuera, består i
en önskan att se Tryckfriheten upphäfven, han
I må nu försölja och inkläda cen på hvad sätt
Isom helst. Som ingen opartisk och god med-
borgare kan på allvar hysa en sådan önskan, så
kan man likaledes vara öfver: ygad att en sådan
skriftställare antiogen är en dålig ämbetsman el-
ler en dålig författare, som vill göra sin dåliga
Isak till Nationens, och uppoffra denna för sin
personliga eller litterära reputation.
Ännu kunde det visserligen vara ett gauska
lintressant företag, att undersöka, huruvica dessa
foregifna otaliga missbruk verkligen äga rum,
eller äro uppdiktade. Fastän saken i båda fal-
Hen förblilfver densamma, vore dock ett utslag
laf den sistnämda beskaffenheten ett ytterligare
I bevis på elakheten af brochur-skrifvarnes afsig-
ter. Jag bekänner upprigugt, att jag tror dessa
i missbruk hitills vara ganska få och åtminstone
-laf föga menlig verkan; men jag medgifver ock-
g)så, stt jag hvarken har nog beläsenhet i den
- Inyaste Svenska ströskrifts-litteraturen, ej heller
r I tillräckliga politiska kunvskaper, att deröfver fälla
n lett säkert och obestrisligt omdöme. Så mycket
n jkan jag dock säga, att största delen af våra pe-
liviska Skrihenter förefalla mig i deras förfärli-
, ga rustning mera löjliga än farliga, ja knappt
- lvärda någon uppmärksambet. — Onekligen är
Idet ett högst löjligt Fenomen, att se Författare
- It. e. Utgifvaren af Nytta och Nöje) som icke
yt kunna skrifva deras eget modersmål, eller rim-
st I ma en felfri Ballad, trycka recepter för Rege-
ringar, och satirisera öfver händelser, hvilkas
se AA L oooochan då icke ans historiskt känna