som, rusig af sin frihetskänsla, bletve sjellsvaldig? Ständerna ha således påtagligen förutsett mångfaldiga utsväfningar af denna art; men de bafva stillatigande lemnat dem rum, för att icke, genom förebyggande af mindre skadliga missbruk, upphäfva möjligheten af de stora vålgervingar som en större frihet måste skanka oss. Möj igheten och toleransen . af dessa missbruk ligger således i planen af vår konstitution och! den liberala princip, på hvilken den är byggd. Hade Ständerne icke haft någon annan afsigt med Tryckfrihetens införande, än den att göra en tjenst åt den lärda Bepubliken, så hade de bvarken behöft att göra den till en grundlag. eller utsträcka den så vidt, som de verkligen! gjort. Nu är Tryckfribeten åter en så nödvän dig länk i konstitutionen, att denna icke kan existera den förutan, emedan den är dess förklaring och kontroll. Derföre bafva Ständerne formligen uppmanat, genom denna lag, hvar och en att yttra sig öfver konstitutionen, med allt hvad dertill hörer, icke undantagit från granskning någon del af den allmänna administratiopen, eller dem som besörja den, och på det! ingen betänklighet måtte afskräcka från sådana företag, hafva de lemnat full frihet i valet af still och skrifsätt, med ålagdt iakttagande af hvad Grundlagen och allmänna lagen föreskrifva; de hafva visligen förbjudit dommaren allt förklaI rande af en författares ord, och, till bevis på deras allvarliga vilja att bibehålla denna frihet oförryckt, hafva de tillsatt en egen kommitte, att vaka öfver dess helgd, mot hvilken inrättning dock tilläfventyrs vore hvarjehanda att anI märka. — Det är såle::es tydhgt, att Ständerne alldeles icke gjort något afseende på de små förargelser, som tilläfventyrs kunde träffa enI skilta personer eller ämbetsmän, genom denna allmonna frihet och granskving, då de deremot för personliga förolämpanden och obevista smä; delser lemnat dem i allmänna lagen och sjeliva i Tryckfribetslagen en öppen och säker tillflygt. Den som icke ar nöjd med denna säkerhet, utan skriker om smädelser och olagligheter, som skulle skyddas af Tryckfribeten, bevisar att ban har en sjuk sak, eller icke förstår att begagna sig af de medborgerliga fördelar, som hvar och en svensk medborgare lika oförkränkt i lagarna förvaras. Om det således är bevist, att missbruk af Tryckfrihrten äro vid grundlagens funderande antagna sem möjliga, men icke destomindre tolererade till en viss grad, der de förvandlas i brott och bhfva strafiade; om det likaledes är afgjordt, att detta förhållande år så tydligt och i ögonen fallande, att hvar och en måste inse det; så är det en afgjord sak, att alla de libeller, som utkomma om tryckfrihetens missbruk, icke kunna vara dikterade af välmening eller af okunnighet om Lagens esprit, hvilken ligger öppen för allas ögon. Komma nu dertill bety elsefulla vinkar om den ringa nytta Nationen hittills haft af sin Tryckfrihet, så kan man taga för afgjordt, att qvintessensen af hela deklamationen, som libellisten vill insinuera, består i en önskan att se Tryckfriheten upphäfven, han I må nu försölja och inkläda cen på hvad sätt Isom helst. Som ingen opartisk och god medborgare kan på allvar hysa en sådan önskan, så kan man likaledes vara öfver: ygad att en sådan skriftställare antiogen är en dålig ämbetsman eller en dålig författare, som vill göra sin dåliga Isak till Nationens, och uppoffra denna för sin personliga eller litterära reputation. Ännu kunde det visserligen vara ett gauska lintressant företag, att undersöka, huruvica dessa foregifna otaliga missbruk verkligen äga rum, eller äro uppdiktade. Fastän saken i båda falHen förblilfver densamma, vore dock ett utslag laf den sistnämda beskaffenheten ett ytterligare I bevis på elakheten af brochur-skrifvarnes afsigter. Jag bekänner upprigugt, att jag tror dessa i missbruk hitills vara ganska få och åtminstone -laf föga menlig verkan; men jag medgifver ockg)så, stt jag hvarken har nog beläsenhet i den Inyaste Svenska ströskrifts-litteraturen, ej heller r I tillräckliga politiska kunvskaper, att deröfver fälla n lett säkert och obestrisligt omdöme. Så mycket n jkan jag dock säga, att största delen af våra peliviska Skrihenter förefalla mig i deras förfärli, ga rustning mera löjliga än farliga, ja knappt lvärda någon uppmärksambet. — Onekligen är Idet ett högst löjligt Fenomen, att se Författare It. e. Utgifvaren af Nytta och Nöje) som icke yt kunna skrifva deras eget modersmål, eller rimst I ma en felfri Ballad, trycka recepter för Regeringar, och satirisera öfver händelser, hvilkas se AA L oooochan då icke ans historiskt känna