och så godt som Nalva IOF et Ce a oo on dd
öden vinna eller förlora. Ty under det strän
gaste trycktvång har ännu alldrig något hinder
blifvit lagdt för Naturforskaren att beskrifva och
förklara ett Fenomen eller ett Naturalster, icke
heller for Geometern att meddela nya upplös- I
samgar af Problemer, eller för Filologen att!
uppgifva resultaten af sina mödosamma forsk-
ningar. Så förhåller det sig med Geografien l!:
I
1
och alla vettenskaper, som med de förra stå i
ära förbindelse. Alla dessa kunskapsgrenar må-
ste alltså, såsom i deras förhållande till yttre
omständigheter oföränderliga, icke komma å nå-
sondera sidan i beräkning, så svart frågan blif-
ver, att uppdraga paralell mellan tvång och fri-
het i Litteraturen. Efter detta frånskiljande å-
terstå oss endast Filosofien. eller Kunskaps-
läran, Rättslåran, Sedeläran, Koustläran, politi-
ska och statistiska kunskaperna, samt Historien,
under en viss synpunkt betraktad. Dessa kun-:
skaper, såsom beroende på tankens högsta fri-
het, kunna icke fortskrida eller meddelas annor-
lunda än genom tryckfrihet. De likna ömtåliga
plantor, som vid minsta ogunstiga temperatur
förfalna, och kunna sedan blott småningom åter-
;ringas till hf. — Det är sant, den nya perio-
den har skänkt oss ganska litet i dessa äm-
ven, men den föregående gaf alldeles intet:
hegge dessa uppgifter vill jag styrka med bevis,
om man så fordrar. Det bevisar ganska djup
okunnighet om vettenskapernas närvarande skick,
att låtsa förvånas deröfver att våre lärde ännu
cke begagnat tryckfriheten för att skänka oss .
umman af allt hvad som blifvit tillgjordt ii
tärdomsriket under den hårda tiden. OUtovm det,
att tilläfventyrs antalet af våra Lärda icke är så.
stort som man föreställer sig, så är det icke;
för en dagblads- och pampflet-publik som man:
uppträder med sådana arbeten, hvarom här är)
fråga, Så snart en skrift kommer ut, som icke;
hvar liten belletrist kan halfsofvande, vid sin;
pipa, läsa och begripa, så beter innehållet ga-
lenskap, stilen är obegriplig, Författaren eller!
ofversättaren är en sjelfkär narr, och boken
blir osåld. För 20 eller 15 år sedan hade;
Svenska Allmänheten en gyldene tid, som den
ännu med saknad erinrar sig. Då fick man
Flosofi af alla slag i små portioner, framförd
på nästan samma språk som romanernas. Man :
rodde sig derföre begripa dessa skrifter, eburuj
irohgen Författarne sjelfve aldrig begripit eller)
i evighet lära komrha att begripa dem. Få-
fängt är det att hoppas denna gullålder tillha-
ka, fastan frågaren till Svenska Författare på
det ifrigaste besvär de gamla popuära hjeltarna
at åter visa sig. — Det är emedlertid intet
.vifvel underkastadt, att ju en bättre tid före-
tår, om man icke, genom något våldsamt steg,
indrar det. För öfrigt, om än denna första
ts i obskurant-systemet vore sanp 1 uppgiften,
efve det dock alltid en ofantlig galenskap att
irföre rifva tryckfriheten öfverända, liksom ha-
e denna blifvit på försök införd på ett år, för
tt utröha om det gåfves lärdom i landet, och
tt, i händelse försöket icke gåfve önvskadt ut-
lag, genast åter upphäfvas.
Det förefaller dock, som skulle mörksens
änner sjelfve sälta ringa värde på detta deras
;rsta argument, emedan de föga understödja
et, viljande liksom blott i förbigående gifva en
ink om hvad styrka de äfven från denna si
an kunde hämta för sin sats. — Desto vid-
ytigare utbreda de sig öfver den andra punk-
en, väl vetande att det gifves en myckenhet
Ik, som hafva sina skäl att instämma med
em i samma ton. — Författaren af denna vpp-
ats har, såsom icke ämbetsman, ingen anled-
ing att rädas för ett falskt eller obilligt be-
ammande inför allmänheten för sina å: gärder;
. en annan sida, hör han icke till dessa poli-
iska eller statistiska kannstöpare, som tro sig
.nllade, att med sin smula vett och sina skol-
.osse-studier bedömma, förklara och rätta hvad
egeringen eller dess närmaste organer sätta i
erket: ban må således anses fullkomligen opar-
:isk och fullkomligen i stånd att yttra sig öf-
er hvad man deklamerat och deklamerar om
Tryckfrihetens dagliga missbruk, så mycket me-
ra som han icke heller tänker att uppkasta sig
till någon obuden Regeringens försvarare, (hvil-
ket dessutom icke synes honom behöfligt eller
tillständigt), an mindre genom en lismande ton
söka ställa sig i vinden, och uppoffra sanningen
eller sin öfvertygelse för andra afseenden.
Det låter icke tänka sig att Riksens Ständer,
vid utarbetandet och antagandet af Tryckfrihets-
lagen, föreställt sg emöjligheten af dess miss
bruk, hvarmed jag förstår ett fintligt eluderan-