De: torde vara tid att taga bladet från mun-) nen och; en gåvg tala ett förnuftigt ord oml., vår tryckfrihet, sedan man så lange pratat hit lie och dit i vädret och förnedrat detia heligalh: :mne ända till ett lekbygge för slagdangeskritvare, en skott-tafla för illasinnade eller halfklokaj-. politicerare. Jag vet väl, att det gifves med-1n borgare ibland oss, och dessa till icke ringaln antal, som se hvar sak på dess rätta sida, och för hvilka således en uppsats, sådan som jag ville skrifva den, är fullkomligen öfverflödig; men den stora legionen ser annorlunda, och man arbetar enhäget derpå, att den måtte fortfara att se på sitt sätt. Å en annan sida vet jag också. att, Demosthenes? orationer oaktadt, eröfrade Philip Grekland, och att Ciceros Phibppiker icke förmådde rädda den Romerska friheten. Men det må vara! En svensk medborgare, som brinner af kärlek till sitt fädernesland, känner sig i stunden af den allmänna vådan kallad till dess värn; han mäter icke sin kraft, men nöden, som hotar; och väcker han blott en hämnare, så skrifver han nöjd sitt namn på den räddade skölden och nedböjer gerna sitt hufvud. Man möte mig icke med det inkastet, stt faran ännu icke är för dörren, att tryckfrihetslagen ännu är i sin fulla kraft, och att det är ovyttigt att se spöken der inga finnas; den, som gör sådana inkast, bevisar, att han hvarken känner menniskonsturen, eller historren. Jag år fast ölvertygad, att, om ingen rättsinnig uppträder, utrustad med mod och kraft att uppdaga och motarbeta de hemliga och uppenbara planer, som blifvit lagda och ännu läggas, för att beröfva pationen dess dyrbaraste egendom, dess med blod och förmögenhet köpta Magna Charta — Yryckfriheten — så äro vi beröfvade den, innan vi ana det, och stå så på samma bedröfliga punkt, som före den 13 Mars 1809, endast dubbelt olyckliga, emedan vi då äro det genom eget förvållande. Hvartill tjenar oss väl hela vår så högt b: prisade konstitution, om dess grundsten undanryckes oss? Så länge den förblifver orubbad, kan den tilläfventyrs i mån ga delar ännu ofullkomnade byggnaden fulländas och stadfästas, då denna i annan hände!se otvifvelaktigt instörtar vid första slaget af en tilltagsen band, Skola vi, med armarne i kors, tåligt åse, huru man för den större kortsynta hopen utmålar vår tryckfrihet, såsom ett skadligt ondt, ett laglöshetens och omedborglighetens Amulet, en häfstång i Jakobinismens och upprorsandans hand till utförande af riksförderfliga afsigter? Tror man då, att alla dessa ba sunstötar, som på någon tid låtit böra sig, äro utan ändamål eller utan verkan? Lyssnar då hopen begärligare till den torra sanningens röst, än till den smyckade och krypande lögnens? O! jag känner mången hederlig och valmerande man, som uppriktigt tror, att det icke måtte hänga så rätt väl tillsammans, hvad man säger om tryckfrihetens gagn, emedan han ej vänker sjelfståndigt nog, för att inse grundlösheten af hvad dess fiender anföra och bedyra Kan nu sjelfva den rättsinnige patrioten föorle das, huru skall det gå med den som hvarker är varm eller kall, eller den hos hvilken fo sterlandskänslan icke mera har någon röst? Sko ia vi, skall nationen uppoffras, för det någr enskilte bofvar eler mnarrar, lycksökare elle dumhufvuden, känna sig stå på en svigtand punkt, eller se sina små statsborgerliga e:ler lit terära personer i fara? nej! må vi icke låta för leda oss, — hvarken af elakheten till att misstr vårt sanna intresse, eller af godtrogenhef ti att tro oss i säkerhet; den som låter söfva sig skall uppvakna med förskräckelse. (Forts. följer.) Ya PM. —DM a a Ft pt PES I 1 FA 7