ågonting så högt som det hon icke begriper. Jaf Var det icke poesi, så var det dock ett sträf-isa ande till poesi, en trängtan, ett hjertnupet illsv änande. Olyckan ville, att dessa symptom er be ill en del föllo på några mycket torftiga sjäars lott. Den, hvars wängtansfulla ryckningar!te nest liknade poesi, åtminstone i den oerfarnes ögon, var Pehr Daniel Atterbom, som ock kallade sig Amadeus, utan att vara döpt derrill af prest; men sällskapet Aurora försade sig vid det nöddop, som förrättades, då man befarade, att han icke skulle lyckligt kunna genomgå sma poetiska barnsjukdomar. Han har dock utstått dem och mycken annan vedermoöda och höll på att falla i fullkomlig forgätenhet, då kan fick den lyckliga idden att göra sig påmind genom en upplaga af sina skrifter, som hittills blott funnits spridda i Fosforus, Poetiske Kalendern o. s. v. En efter så många år förnyad bekantskap är så god som en ny; och det är ej längtan, och trängtan, fbstring och förbist:ing, det blomdoft och det melankoliska ömklighetstillstånd, som för ett fjerdedels sekel tillbaka hänryckte våra känslofulia unga damer. Vi minnas allt för väl, att Atterbom hade hela qv nrolini en på sitt departement, (något, men utan egentlig framgång, understödd af Carl von Seippel och ett par andra, som äfven försökte sig i det ömma), under det E!gström slog sig på det djupare och manl gare elegiska, Hammarsköld på det kritiska och didaktiska Palmblad och Ingelgren på öfversättningar. Alla hunno mer eller mindre hade förstånd och takt nog att aldrig ge sig I bandlades från början nästan som en ?magnus hospes atque patronus, och han hade dessutom i sin ungdom gjort ett fauxpas: vunvnit lett pris i Svenska Akademien. Detta förgyllI des väl, så godt ske kunde, men glömdes aldrig riktigt. Dahlgren tillkom, sedan fosforglöIden redan var utbrunnen och offerfesten fortsattes på våta vägen, nemligen i Kalenderns tåTrefloder — det nattliga käril, hvari Vitalis i Isade att fosforisterne utgöto sm smärta och -trängtan. — Dahlgren var dem för god och insåg detta ofortöfvadt, hvarpå han blef deras sin bestämmelse, nemligen att misslyckas. Geijer! I riktigt in i den fosforiska myrstacken; han be-! nn: a t 1 n 1 utan intresse att åter få uppfånga ett echo af den 1 J l f 1 l 1 ( ; j i värsta gissel, likasom den korrekta gallikanska I observansens. I samma väg arbetade väl den larme Vitalis, men som hvarken var så lefnadsI glad eller så produktif. Några mindre betyI dande figurer i piecen lönar icke mödan att ) uppräkna. I Hvad som deremot skulle inycket löna mödan , loch vara intressant, men som i en tidningsarfl tikel blefve för vidlyfigt, vore att uppspåra de t utgreningar eller rättare jungfrusvärmar, som utI gingo från den primitiva fosforismen, samt de 1 icke arbetande ledamöter, de ?Lay-bröder, som n njöto och beundrade och firade och firades och d blefvo stora män i staten — Det år genom dem, ir som fosforismen, eller kanske rättare fosforisterg ne, infördes i politiken, sedan politiken längesele dan ivförts i den, hvilket dock vederbö: ande icke k på länge kommo under fund med, utan Jäto de beskedliga fosforisterna i flera år fläta på en li. It ten nätt martyrkrona. Så svart misstaget var k uppdagadt, öppnades dock nådens famn så myce ket vidare. ran