ågonting så högt som det hon icke begriper. Jaf
Var det icke poesi, så var det dock ett sträf-isa
ande till poesi, en trängtan, ett hjertnupet ill- sv
änande. Olyckan ville, att dessa symptom er be
ill en del föllo på några mycket torftiga sjä-
ars lott. Den, hvars wängtansfulla ryckningar!te
nest liknade poesi, åtminstone i den oerfarnes
ögon, var Pehr Daniel Atterbom, som ock
kallade sig Amadeus, utan att vara döpt derrill af
prest; men sällskapet Aurora försade sig vid
det nöddop, som förrättades, då man befarade,
att han icke skulle lyckligt kunna genomgå sma
poetiska barnsjukdomar. Han har dock utstått
dem och mycken annan vedermoöda och höll på
att falla i fullkomlig forgätenhet, då kan fick
den lyckliga idden att göra sig påmind genom
en upplaga af sina skrifter, som hittills blott
funnits spridda i Fosforus, Poetiske Kalendern
o. s. v. En efter så många år förnyad be-
kantskap är så god som en ny; och det är ej
längtan, och trängtan, fbstring och förbist:ing,
det blomdoft och det melankoliska ömklighetstill-
stånd, som för ett fjerdedels sekel tillbaka hän-
ryckte våra känslofulia unga damer. Vi min-
nas allt för väl, att Atterbom hade hela qv nrolini
en på sitt departement, (något, men utan egent-
lig framgång, understödd af Carl von Seippel
och ett par andra, som äfven försökte sig i det
ömma), under det E!gström slog sig på det dju-
pare och manl gare elegiska, Hammarsköld på
det kritiska och didaktiska Palmblad och Ingelgren
på öfversättningar. Alla hunno mer eller mindre
hade förstånd och takt nog att aldrig ge sig
I bandlades från början nästan som en ?magnus
hospes atque patronus, och han hade dess-
utom i sin ungdom gjort ett fauxpas: vunvnit
lett pris i Svenska Akademien. Detta förgyll-
I des väl, så godt ske kunde, men glömdes al-
drig riktigt. Dahlgren tillkom, sedan fosforglö-
Iden redan var utbrunnen och offerfesten fort-
sattes på våta vägen, nemligen i Kalenderns tå-
Trefloder — det nattliga käril, hvari Vitalis
i Isade att fosforisterne utgöto sm smärta och
-trängtan. — Dahlgren var dem för god och in-
såg detta ofortöfvadt, hvarpå han blef deras
sin bestämmelse, nemligen att misslyckas. Geijer!
I riktigt in i den fosforiska myrstacken; han be-!
nn:
a
t
1
n
1
utan intresse att åter få uppfånga ett echo af den 1
J
l
f
1
l
1
(
;
j
i
värsta gissel, likasom den korrekta gallikanska
I observansens. I samma väg arbetade väl den
larme Vitalis, men som hvarken var så lefnads-
I glad eller så produktif. Några mindre bety-
I dande figurer i piecen lönar icke mödan att
) uppräkna.
I Hvad som deremot skulle inycket löna mödan
, loch vara intressant, men som i en tidningsar-
fl tikel blefve för vidlyfigt, vore att uppspåra de
t utgreningar eller rättare jungfrusvärmar, som ut-
- I gingo från den primitiva fosforismen, samt de
1 icke arbetande ledamöter, de ?Lay-bröder, som
n njöto och beundrade och firade och firades och
d blefvo stora män i staten — Det år genom dem,
ir som fosforismen, eller kanske rättare fosforister-
g ne, infördes i politiken, sedan politiken längese-
le dan ivförts i den, hvilket dock vederbö: ande icke
k på länge kommo under fund med, utan Jäto de
- beskedliga fosforisterna i flera år fläta på en li.
It ten nätt martyrkrona. Så svart misstaget var
k uppdagadt, öppnades dock nådens famn så myc-
e ket vidare.
ran