adhd
na försvara. Uppfostringsverket, isynnerhet det
högre, kom till största delen i deras händer.
Och detta var icke illa beräkvadt, emedan in-I)Pre
genting bör kunna så mycket bidraga att mot-
arbeta tidens riktning till rörelse och rättighe-a!t
ters jemning — 0 nemligen någonting kanjPos
söra det.
Bland fosforisterna — eller nya skolan, elleratt
Götherna, eller hvad man vill kalla den mot a-
kademiens gsmla läror fiendtliga tropp och dess en
nyanser — funnos män af öfverligsna natur- fun
gåfvor och kunskaper, hvilka måste åtnjuta rätt- o-
visa äfven af dem, som mest ogilla deras este- kar
tiska och politiska läror. Geijer drifves kanske
numera endast af en missförstådd stolthet eller lä
engelsk consistency att vidhålla en hop tbeo-
rier, dem han sjelf vederlagt i sin förträffliga Stå
Svenska Folkets Historia). Flere finnas, som ry
måste värderas af alla trosbekännelser och som
njuta mera rättvisa, än de sjelfve veta. Menjen
andra finnas också, bland hvilka man främst lig
märker Petter Daniel Amadeus Atterbom, nu- oc
mera Theosophix et Terminologiz Professor
Regius Ordinarius vid Rikets så kallade För-P2
sta Universitet. Han var aldrig höfvitsman i de
. . a
fosforisternas här; men de mindre underkunnige På
misstaga sig så lätt ;
den, som går främst och är Sir
mest fantastiskt utstyrd, taga de för sjelfva ge- ha
ralen, ehuru han blott är tambour major. Hr I vil
A. hade sskert något dylikt i sigte, då han ha
kallade sig sitt folks strängaspel. he
Det torde icke vara otjenligt att kasta en ut
blick på den svenska poesiens belägenhet, i et
den stund då Fosforus och poetiska kalendern de
begynte sina bemödanden att omstämma den d
samma. Här fanns visserligen en s. k. wvitler- d
het, som utspisades i Sommarpromenaden, 5
Sven Björk Svenssons Polyrania, Valerii Sång- r
stycken etc. och verkligen lyckats intränga is:
hvarje hus på land och i stad, emedan natio-!!
nen, isynnerhet det uppväxande slögtet, icke si
kan umbära poesi. Sorj ej den gryende da-V
sen förut.? — Jag icke någon vällust känner (0
2 Lilla Clara? — Välkommen, 0 måne — la
Kom, eremit — Nordan vildt kring Her-8
mans koja hviner och en måangd dylika stum- d
par klingade från alla mamsellers munnar och u
trummades på alla klaver. Nationen kände in-
gen lyrisk skald af högre inspiration. Bellman 0
ansågs ännu af mängden mest för en sångare aft
skabrösa supvisor. Franzån hade utsändt blott t
några lyriska stycken, hvilka visserligen behand- :t
lades som en helgedom och förtjuste gammal i
och ung; men de voro för få, att bilda någon !
tillräcklig sångeycelus; de framtogos endast vid
högtidhga tillfällen, som desert. Valerius var
den mest sjungne; men han innehöll ingenting !
annat än stundom qvicka, men alltid hånande :
eller lubrika antiteser. En i bottnen melankolisk ;)
och sannt poetisk nation kunde icke villfredstäl-
las af dylikt. Tegner hade väl redan uppträdt
med några stycken, som foro lik en elektrisk
gnista genom sinnena; men de voro dock icke
lyriska och slogo icke riktigt an på andra an
starkare och högre bildade själar. Samma är
förhållandet med Wallin, hvars lättare poesi
snart tog slut; han insåg nästan genast sin höga
och sanna kallelse och slog an desaa skakande j
accorder, som skola fröjda det allvarligt religiösa
sinnet, så långe svenska språket ännu talas.
Några få vackra ballader och visor af Kullberg,
Choreus och ett par andra utgjorde fyllnaden ;
men något helt, någon sångverld, bildade de ic-
ke. Leopold, Blom, Sjöberg etc. frambragte
ingenting annat än träsmtt och rimmade disser-
tationer, som visserligen lästes af en och annan,
men åtmivstone icke slogo an på det poetiska
sinnet. Nästan på enahanda sätt förhöll det sig
med Silfverstolpe, hvars fabler och sagor hkväl
voro en allmän och älskad läsning och förtjente
att vara det, åtminstone för sin aiskvärdt rena
sedlighet. Fru Lenngren var uteslutande sati-
risk och kunde således icke tagas i beräkning
vid fyllandet af nationens behof af poesi. Hen-
nes satir är alltid skonsam, godhjertad, läcker,
men dock alltid satir, äfven i stycken, som i
grunden äro elegiska.
Under sådana förhållanden måste hvarje be
mödande, hvarje sken af bemödande, att fram-
träda med en poesi blifva väl emottaget af na-
tionen. Det var således icke underligt, att fos-
foristerne väckte uppseende, i synnerhet hos
den icke ringa mängd, hvilken icke beundrat
) Detta historiska verk är prof på en märk-
värdig talang. En lättläst, underhållande be-
rättelse, hvilken man lika ogerna afbryter son
23. oo Ch denna herättelse til