adhd na försvara. Uppfostringsverket, isynnerhet det högre, kom till största delen i deras händer. Och detta var icke illa beräkvadt, emedan in-I)Pre genting bör kunna så mycket bidraga att motarbeta tidens riktning till rörelse och rättighe-a!t ters jemning — 0 nemligen någonting kanjPos söra det. Bland fosforisterna — eller nya skolan, elleratt Götherna, eller hvad man vill kalla den mot akademiens gsmla läror fiendtliga tropp och dess en nyanser — funnos män af öfverligsna naturfun gåfvor och kunskaper, hvilka måste åtnjuta rättovisa äfven af dem, som mest ogilla deras estekar tiska och politiska läror. Geijer drifves kanske numera endast af en missförstådd stolthet eller lä engelsk consistency att vidhålla en hop tbeorier, dem han sjelf vederlagt i sin förträffliga Stå Svenska Folkets Historia). Flere finnas, som ry måste värderas af alla trosbekännelser och som njuta mera rättvisa, än de sjelfve veta. Menjen andra finnas också, bland hvilka man främst lig märker Petter Daniel Amadeus Atterbom, nuoc mera Theosophix et Terminologiz Professor Regius Ordinarius vid Rikets så kallade För-P2 sta Universitet. Han var aldrig höfvitsman i de . . a fosforisternas här; men de mindre underkunnige På misstaga sig så lätt ; den, som går främst och är Sir mest fantastiskt utstyrd, taga de för sjelfva geha ralen, ehuru han blott är tambour major. Hr I vil A. hade sskert något dylikt i sigte, då han ha kallade sig sitt folks strängaspel. he Det torde icke vara otjenligt att kasta en ut blick på den svenska poesiens belägenhet, i et den stund då Fosforus och poetiska kalendern de begynte sina bemödanden att omstämma den d samma. Här fanns visserligen en s. k. wvitlerd het, som utspisades i Sommarpromenaden, 5 Sven Björk Svenssons Polyrania, Valerii Sångr stycken etc. och verkligen lyckats intränga is: hvarje hus på land och i stad, emedan natio-!! nen, isynnerhet det uppväxande slögtet, icke si kan umbära poesi. Sorj ej den gryende da-V sen förut.? — Jag icke någon vällust känner (0 2 Lilla Clara? — Välkommen, 0 måne — la Kom, eremit — Nordan vildt kring Her-8 mans koja hviner och en måangd dylika stumd par klingade från alla mamsellers munnar och u trummades på alla klaver. Nationen kände ingen lyrisk skald af högre inspiration. Bellman 0 ansågs ännu af mängden mest för en sångare aft skabrösa supvisor. Franzån hade utsändt blott t några lyriska stycken, hvilka visserligen behand:t lades som en helgedom och förtjuste gammal i och ung; men de voro för få, att bilda någon ! tillräcklig sångeycelus; de framtogos endast vid högtidhga tillfällen, som desert. Valerius var den mest sjungne; men han innehöll ingenting ! annat än stundom qvicka, men alltid hånande : eller lubrika antiteser. En i bottnen melankolisk ;) och sannt poetisk nation kunde icke villfredställas af dylikt. Tegner hade väl redan uppträdt med några stycken, som foro lik en elektrisk gnista genom sinnena; men de voro dock icke lyriska och slogo icke riktigt an på andra an starkare och högre bildade själar. Samma är förhållandet med Wallin, hvars lättare poesi snart tog slut; han insåg nästan genast sin höga och sanna kallelse och slog an desaa skakande j accorder, som skola fröjda det allvarligt religiösa sinnet, så långe svenska språket ännu talas. Några få vackra ballader och visor af Kullberg, Choreus och ett par andra utgjorde fyllnaden ; men något helt, någon sångverld, bildade de icke. Leopold, Blom, Sjöberg etc. frambragte ingenting annat än träsmtt och rimmade dissertationer, som visserligen lästes af en och annan, men åtmivstone icke slogo an på det poetiska sinnet. Nästan på enahanda sätt förhöll det sig med Silfverstolpe, hvars fabler och sagor hkväl voro en allmän och älskad läsning och förtjente att vara det, åtminstone för sin aiskvärdt rena sedlighet. Fru Lenngren var uteslutande satirisk och kunde således icke tagas i beräkning vid fyllandet af nationens behof af poesi. Hennes satir är alltid skonsam, godhjertad, läcker, men dock alltid satir, äfven i stycken, som i grunden äro elegiska. Under sådana förhållanden måste hvarje be mödande, hvarje sken af bemödande, att framträda med en poesi blifva väl emottaget af nationen. Det var således icke underligt, att fosforisterne väckte uppseende, i synnerhet hos den icke ringa mängd, hvilken icke beundrat ) Detta historiska verk är prof på en märkvärdig talang. En lättläst, underhållande berättelse, hvilken man lika ogerna afbryter son 23. oo Ch denna herättelse til