föCel ce TE AVP MM KR
que Bourbon, så måste man likval erkänna, att
den, som förkastar den skuldlöse Henrik V, ic-
ke utan motsägelse kan hylla Hertigen af Orle-
ans parcegque Bourbon, och att en regent, som
pryder sig med titeln af borgarkonung och af det
insurgerade folkets händer emottager sin krona,
äfvenledes icke utan motsägelse kan göra den
nyss störtade monarkens priveiper till sina eg-
na, ej kan söka, utan en sådan motsagelse, ut-
tränga nationalviljan genom herrskare-viljan, el-
ler, i den förras ställe sätta det ingenting sägan-
de bifallet af en kammare, hvilken ej represen-
terar nationen, utan blott de rika klasserna, och
dels består af tjenstvillige lycksökare, dels är
inom sig splittrad i tringbröstade kotterier.
Man måste erkänna, att den, som uppträder på
Julithronen, äfven derigenom förpligtade sig att
iakttaga Juli-revolutionens principer, samt, om
ban förkastade dem, genast och öppet borde för-
klara det, men icke med deras skenbara anta
gande förena det hemliga förbehållet att fientligt
gå till väga emot dem, så snart det kunde ske
med säkerhet; att i synnerhet pressens frihet,
ur hvilken Julithronen uppsteg, ej genom den-
na borde lida någon inskränkning, att juryn,
den personliga frihetens bålverk, samt folkbe-
greppets lagliga tolk , icke ens på afstånd fick
förnärmas, att non-interventions principen, na-
tionalsjelfständighetens balverk, för intet pris
borde öfverges, och än mindre kränkas genom
egen inblandning i främmande folks inre ange-
lägenheter, framför allt icke i den öppna eller
beslöjade absolutismens mtresse; att det strängt
monarkiska utlandets vänskap aldrig mätte köpas
genom några grundsatsers uppgivande, attaldrig ett
forbunud måtte, hvarken ofteutligen eller hemhgen,
afslutas med detsamma, mot nationernas frihets-
försök, eller de sistvämndas förtroende bedragas
genom en tvetalig politik; samt ändtligen, att
undantagslagar under ingen förevändniug borde
införas, och de allmänna natioval-, fri- och rät-
tigheterna ej kränkas för enskildes förbrytelser,
— så framt man ej ville uppenbart bh otrogen
mot förut aflagda trosbekännelser, och i sina in-
nersta lifsprinciper angripa så väl revoutionens
grundvalar, som den derpå uppförda thronen.
Det återstår då att uppsöka förklaringsgrun-
derne till den sorgliga företeelse, som möter vå-
ra blickar i denna dokirinärernes förändrade sin-
nesart och politik. Vi tro oss finna dem i fol-
jande orsaker:
För det första har Hr Guizot, innan han up-
trädde som liberal doktrinär, tjenat restaura-
tionsregeringen i strängt monarkisk mening.
Hans år 1814 under Abbe Montesquious au-
spicier började politiska bana var icke sär-
deles skiljd från det ifrigaste legiumist-parti-
ets riktning. Äfven åtföljde han Ludvig XVIII
på dess flykt till Gent. Derifrån var han ända
till år 1820 först såsom Maire des requetes
och sedan såsom Statsråd, medlem af styrelsen,
hvilken under Decazezs mimstör återvändt till
moderatare tänkesätt; men med denna ministers
fall förlorade också Gwzot sin plats, inskränk-
tes till sin verkningskrets sasom akademisk lä-
rare och skriftställare, och blef derföre nu mera
en afgjord oppositiousman. Denna epok till-
höra hans skritter, som med värma och efter-
tryck folja en liberal tendens, och vid denna
tid, då regeringen gick en reaktionär väg, ur-
bildade sig också wet rent kons itutionella, men
moderata, system, som doktrinärernes skola följ-
de under t oyer Collards anförande. Att icke
alla dess medlemmar voro varmt och innerligt
genomträngde af hvad de sade, bevisar endast mot
menniskorna, men icke mot lärorna. För des-
sa åter vittna den under en sådan fana käm-
pande eppositions makt; ty det ges intet kraflti-
gare, intet moraliskt väldigare och mera vörd-
nadsbjudande vapen än sanningens och rättvi-
sans. fen, som svingar det, blir deriöre icke
sällan sjelf bortförd af dess trollkraft, om han
också hlott sviugat det med tvekan och for att
åstadkomma ena försoning; stridens hetta och
fiendernas blinda hat tvinga honom snart, att
bruka det i hela dess styrka oeh fulla verksam-
het. Det hände såiedes äfven Guizot, hvilken
en gång uppreste sig mot den yttersta högra
sidan, men retades genom dess bittra fientlighet,
att han snart med mera energi uttalade de san-
ningar, han i början med skonsamhet yttrat, och
i under sjelfförsvarets värma oförstaldt föredrog de
I skarpare ljudande resultaterna, som han förut
lemnat till hälften beslöjade.
Men genom händelserna år 1830 andrades
alla dessa förhållanden. Under de sanguiniske
frihetsvännernes enthusiasm, väckt genom deras
Las han sagan dLanda manarkionc anhänosare icke
Brr
mm -—-— - - m mA me SS fr - - —-— tr Hr FF ARA - Mmm
ke
nm ers
— — — — — — — — — , — ——- -- -?-X rem ?Q2 -—— -n-——-H---—nnNnBl-—n—-——-oaAEAOr-—-—rrr Hr H nnnnoant—tHmwrnooonFoe—eo——— Ä Å