som hädanefter (?) de små bruken skola lida
af de större, för att dermed bemantla den pa-
riska fruktan för all fri täflan i näringsväg, hvaraf
de sjelfve lära blifvit betagne vid åsynen af den
industriela kraft, som äfven inom Svenska jern-
handteringen visat tecken till lif, och som sjelf
allena utgör den så mycket fruktade förtrycka-
ce, hvarför skråväsendets förfäktare rädas.
Att qvaliteten hos Svenska jernet skulle
Psjunka (2 eller försämras, derföre att qvanti-
teten uppdrifves, är en sats, lika enfaldig, som
den i sig sjelf är grundfalsk — eller hvad tyc-
ker väl brefskrifvaren om bergsmännens smide?
En uppdrifven qvantitet måtte åtminstone 1C-
ke kunna vara orsaken till tillverkningens sjun-
kande? i qvalitet, på ställen der 30 till 100
skeppund utsmidas på hela året! — Till veder-
läggning af brefskrifvarens sats behöfver man en-
dast åberopa sunda förnuftet — eller, för att
göra saken för brefskrifvaren påtaglig, exemplet
af de Engelska manufakturerne, som kanske ä-
ro till qvantiteten någorlunda uppdrifna; den
Engelska jern- och ståltillverkningen , äfvensom
förhållandet vid de 30 enligt privilegierne redan
helfria stångjernshärdar, som vid en del bruk
här 1 landet finnas tillåtne.
Föröfrigt anse vi oss böra erinra derom, att
enligt hvad vi kunnat erfara, det enligt Bergs-
Kollegii förslag till smidesstadga icke så myc-
ket varit fråga om smides-qvantuetens upp:
drifvande, som snarare om smides-rätiens
framtida ordnanae på ett sådant sätt att
tillverkningens industriclla bedrifvande blir
möjligt, åtminstone på de ställen der nödig
skogstillgång för ändamålet finnes. Det e-
gentliga syftemålet, som förmedelst Bergs kollegii
förslag om helfrihet vid härdarne kan och skall
vinnas, förr eller sednare, äfven här i landet,
är derföre intet annat, än den vigtiga förändrin-
gen, att Kongl. Maj:t och Bergs-kollegium en
gång för alla måtte inskränka sig till att endast
privilegiera werkstäder, men deremot alldeles
upphöra med att föreskrifva dem, som haf-
va nödig skogstillgång för sina verkstäders
drifvande, huru många skeppund stångjern
de det ena eller andra året skola få till
verka (2) vid plikt af jernets halfva värde
(före 1831 Zela värdet) om något utöfver den
Destämda ziffran tillverkas och afyttras (!). På rege-
ringen skulle det likväl äfven efter Bergs-kollegii
förslag, alltid ankomma att, efter skogstillgån-
gen i hvarje ort, bevilja nya verks anläggande
eller sådant afslå. Hvar och en, som något
djupare kan se in uti sakerne och allmänna
haudelsförhållanden, vet redan alittörväl, att till-
verkningsmängden, i det hela, här såsom alle-
städes, måste komma att rätta sig efter olika
kenjunkturer. Det är fara värdt, att Sveriges
jernbandel på utrikes orter måste aftaga eller
tillintetgöras, derest icke regeringen snart genom
en ändamålsenlig författning öppnar tillfälle för
Sveuvske bruksidkare till handteringens mera
fabriksmessiga bedrifvande. Endast detta kan
bidraga till det ändamål, som måste sökas att
nedsätta produktions-kostnaden på de ställen, der
sådant lämpligen ske kan, samt att genom för-
bättrade methoder och en mera vårdad tillvyerk-
ning förhöja de serskilda jernfabrikaternes han-
delsvärde mom de orter el!er vid de verk, hvar-
est rudimateriernes och särdeles jernmalmens
stora företräde längesedan skolat sådant föranleda,
derest icke det gällande privilegie- och monopolie-
systemet alldeles utes.ängt täflan i tillverkningen.
Den status quo, hvaraf de svenska näringar-
na så lange lidit, var det åtminstone Ekonomi-
utskottets samt Rikets Ständers vid sista riksda-
gen allvarliga afsigt att inom jernbandteringen
få häfven, ehuru verkställigheten tills dato kunu-
nat inskränkas till den ännu under riksdagens
lopp ntfärdade förordningen om tackjernshan-
delns frihet. Men denna i sig sjelf välgöran-
de åtgärd lärer väl Bergs-kollegium, som före-
slagit smides-friheten, lika med hvarje tänkande
klok man, säkerligen hafva funnit utgöra endast
en half-mesyr, åtminstone så länge och intill
dess det äfven tillåtes stångjernstillverkare, som
äga nödig skogstillgång, att efter konjunkturens
foranledande till stångjern förädla det samma
tackjern, som de bhfvit berättigade att fritt
och obehindr- dt uppköpa, och som de vid sina
tillåtne verkstäder kunna under årets lopp med-
hinna att nedsmälta och förarbeta.
NRA RARE
