AA re
(Infö es på begäran.)
I en not till den i N:o 83 af Dagl. Allehanda
förekommande artikel om Kongl. Theatern, yt-
trar Dagligt Allehanda: vi skulle eljest kunna
hviska Direktionen (Theaterns) i örat, att den
på Kongl. Theatern gifna Stamfrun både var
Vida sämre öfversatt, än den som Hr Djurström
ger på sin theater? — — — —
Ehuru öfversättaren af det på Kongl. Thea-
tern uppförda skådespelet Stamfrun visst icke
änser för en skam, att bli öfverträffad af en man
med Herr Djurströms stora talang, så tror han
dock, att man ej bör förtänka honom, att hans
lilla egenkärlek finner uttrycket wvida sämre
något för strängt. Han får derföre hemställa
till Dagligt Allehanda, som så ofta ordar om sin
ärlighet och opartiskhet, om det icke vore ett
slags skyldighet, att, såsom stöd för den fällda
domen, jemnförelsevis anföra något utdrag ur
båda öfversättningarna (hvilket mycket lätt kan
ske, då båda äro tryckta, i hvilket fall han
visst icke skall bh den sista, som tar räson.
Han inser mycket väl, och kanske bättre än
mången annan, sin öfversättnings fel; dock
hoppas han, att dessa öfverhufvud skola in-
skränka sig till enstaka, kanske för djerft
vågade ordvändningar och uttryck; men kan
Dagligt Allehanda, så vida det läst Herr Djur-
ströms öfversättning, och icke grundat sitt om-
omdöme på utsago af de tio personerna (som
kunde få namn af Dagl. Allehandas Tiomanna-
råd). på sitt litterära samvete försäkra, att in-
genting i denna väg är mot den sistnämnda öf-
versättningen att anmärka? Hvad åter angår
Kongl. Theaterstyrelsens bedömande af detta,
med alla sina fel — hvilka hufvudsakligen haf-
va sin grund i dess natur såsom Schicksals-
tragoedie — ypperliga stycke, så kan Dagligt
Allehanda vara förvissadt, att konstdomare, som
torde forstå saken fullt ut så bra som Dagligt
Allehanda, alltid gjort rättvisa åt dess genialiska
raktfulla diktion, äfven om de varit afsvurna
fiender till den genre, hvartill det hör (origina-
let har också upplefvat sju upplagor). Önskligt
vore således, att Dagl. Allehanda jemförde bå-
da öfversättningarne, innan det skrider till ver-
ket och ?hviskar Kongl. Theaterdirektionen i
örat, emedan det eljest kunde komma att san-
ra det gamla ordspråket: Den som hviskar,
hen ljuger!
Mången torde måhända äfven finna det un-
derligt, att först efter nära två och ett halft år
efter det stycket sista gången uppfördes, börja
tala om öfversättningens qvalitet. Men man har
utan tvifvel tyckt, att Stamfrun, såsom varan
de en ganska respektabel gengångare, äfven
kunde gå igen i Dagl. Allehanda, som synes
ha:va en synnerlig förkärlek för att låta sådana
uppträda i sina spalter och der drifva sitt ofog;
och i närvarande fall ser det verkligen ut, som
om den ena gengångaren skulle ha föst fram
den andra till mönstring. Att Stamfrun lika-
ledes ville börja gå igen på scenen, det hade
öfversättaren allt sina skäl att önska.
ee sr