AA re (Infö es på begäran.) I en not till den i N:o 83 af Dagl. Allehanda förekommande artikel om Kongl. Theatern, yttrar Dagligt Allehanda: vi skulle eljest kunna hviska Direktionen (Theaterns) i örat, att den på Kongl. Theatern gifna Stamfrun både var Vida sämre öfversatt, än den som Hr Djurström ger på sin theater? — — — — Ehuru öfversättaren af det på Kongl. Theatern uppförda skådespelet Stamfrun visst icke änser för en skam, att bli öfverträffad af en man med Herr Djurströms stora talang, så tror han dock, att man ej bör förtänka honom, att hans lilla egenkärlek finner uttrycket wvida sämre något för strängt. Han får derföre hemställa till Dagligt Allehanda, som så ofta ordar om sin ärlighet och opartiskhet, om det icke vore ett slags skyldighet, att, såsom stöd för den fällda domen, jemnförelsevis anföra något utdrag ur båda öfversättningarna (hvilket mycket lätt kan ske, då båda äro tryckta, i hvilket fall han visst icke skall bh den sista, som tar räson. Han inser mycket väl, och kanske bättre än mången annan, sin öfversättnings fel; dock hoppas han, att dessa öfverhufvud skola inskränka sig till enstaka, kanske för djerft vågade ordvändningar och uttryck; men kan Dagligt Allehanda, så vida det läst Herr Djurströms öfversättning, och icke grundat sitt omomdöme på utsago af de tio personerna (som kunde få namn af Dagl. Allehandas Tiomannaråd). på sitt litterära samvete försäkra, att ingenting i denna väg är mot den sistnämnda öfversättningen att anmärka? Hvad åter angår Kongl. Theaterstyrelsens bedömande af detta, med alla sina fel — hvilka hufvudsakligen hafva sin grund i dess natur såsom Schicksalstragoedie — ypperliga stycke, så kan Dagligt Allehanda vara förvissadt, att konstdomare, som torde forstå saken fullt ut så bra som Dagligt Allehanda, alltid gjort rättvisa åt dess genialiska raktfulla diktion, äfven om de varit afsvurna fiender till den genre, hvartill det hör (originalet har också upplefvat sju upplagor). Önskligt vore således, att Dagl. Allehanda jemförde båda öfversättningarne, innan det skrider till verket och ?hviskar Kongl. Theaterdirektionen i örat, emedan det eljest kunde komma att sanra det gamla ordspråket: Den som hviskar, hen ljuger! Mången torde måhända äfven finna det underligt, att först efter nära två och ett halft år efter det stycket sista gången uppfördes, börja tala om öfversättningens qvalitet. Men man har utan tvifvel tyckt, att Stamfrun, såsom varan de en ganska respektabel gengångare, äfven kunde gå igen i Dagl. Allehanda, som synes ha:va en synnerlig förkärlek för att låta sådana uppträda i sina spalter och der drifva sitt ofog; och i närvarande fall ser det verkligen ut, som om den ena gengångaren skulle ha föst fram den andra till mönstring. Att Stamfrun likaledes ville börja gå igen på scenen, det hade öfversättaren allt sina skäl att önska. ee sr