ligt anfall mot mig. I mina svar på detta anfall, tryckta i Journal tör Handel, Slöjd och Konst den 47 Febr. 1827, och i Stockholms Posten den 9 Maj samma år) utvecklade jag tydligare mina tankar angående tabriksmonopoliet, Jag sökte visa, att de skönaste fabriker kunna urarta om de få ullen för ett alltför godt pris; att handelsinskränkningar och införselförbud af främmande kläden etc. kunna, om den inländska fabrikanten blifver utan konkurrens, till och med lätt föranleda denne att blott förarbeta sämre ull. för att desto lättare kunna sälja sin vara för godt pris: att kulturen af den ädlare och finare ullen på detta sätt ej kan höja sig, utan snarare sjunker, hvarföre fabrikanterne snart måste skaffa sig sitt förråd af denna ullsort, från utlänningen, följaktligen tillverka dyrare vara, och således ännu svårare kunna konkurre:a med denne. Jag begagnade samma tillfälle att uppmana Hrr Schäferiegare att, såsom orden föllo sig, ingå en förening till befordrande af gemensam upplysning och gemensamt försvar. Denna uppmaffentligen at mig, på det såkallade ullkonventet vid 1834 års ullmarknad, i en stor samling af possessionater, men utan att finna en enda röst, som förenade sig med min. Tio år hafva nu förflutit sedan 1827, och ännu tryckes Svenska ullproduktionen af samma monopolium, ännu hafva icke Sverges ullproduceater förenat sig till skyddande af sitt eget intresse. Hvems är felet? — Månne styrelsens? mig synes att styrelsen gjort allt för att gå ullproducenternes önskningar till mötes, så snart dessa blott blifvit yttrade. Felet synes i första rummet vara ullproducenternas eget, som väntat allt af styrelsen, men icke velat gå ett steg för att gilva Regeringens organer ett stöd, och de:nst syres mig, hade Riksens Högl. Ständer bordt också något verka för saken; men långt ifrån att så göra, hafva vi dem att tacka för det vi hafva lägre tull på utländsk ull, än hvad jag tror mig veta att regeringen åsyftade. Jag är icke vän af importförbud och höga tullafgifter; men om vi icke lyckas att 13 fabriksmonopoliet upphäfvet, måste vi sträfva att äfven få monopolium på vår produktion, för att visa fahbriksintresset hvart systemet leder, och få det att ingå på ömsesidiga koncessioner. Jag medger dock, att detta är en omväg, och den raka vägen vore mig visserligen kärare. Insändaren torde således finna, att alla .hans riksgagneliga förslager — utom det precieusa projektet om de små schäferierna och allmogens omvändande genom vackra tal af Direktören — redan varit både irsedda och yrkade af mig för tio år sedan och ofta sedermera. Måtte de medelst insändarens penna vinna lättare insteg än de vunnit genom min. Jag är föröfrigt hvarken berättigad eller !hugad att här ingå i ett försvar för styrelsens åtgärder, helst jag önskar och hoppas, att den vördnadsvärde man, som närmast ledt dessa, och bättre än jag känner motiverna för Regeringens handlingssätt, måtte upptaga den kastade handsken och bemöta det välmentav anfallet — som det förtjenar. Jag återkommer till 4827: Utom hvad redan år nämndt, hade jag, under loppet af nämnde år, utgifvit en handbok i fårskötsel och ullkännedom, och detta, i förening med min kännedom af Tysklands ullkultur, bestämde troligen Regeriugen att gynnan mig genom att mot ett lindrigt arrende lemna stamschäferiet i min vård. — Jag försäkrar den värde insändaren, att jag icke ansåg det som något ynnestprof, och troligen ansåg ej heller styrelsen det så. Regeringen ville till ullkulturens befrämjande anlägga ett stamschäferi, och var naturligtvis angelägen att lemna dess vård åt den kunnigasto. Det är möjligt att styrelsen misstog sig, då den i detta ändamål valde mig; men hon bör då ursäktas, emedan alla mera kunniga personer, och bland dem insändaren sjelf, då för tiden ställde sina ljus under skäppan. Jag kan icke påminna mig några bemödanden att genom tryckpressen upplysa allmänheten i ämnet under de första 5 eller 5 åren, mer än mina egna. Om för öfrigt stamschäferiet renderar mera än andra, hvilket icke nekas, så är mödan och ansvaret kanske stigande i en ännu större proportion; men främst af allt balanseras fördelarne af det stora obehaget att hafva någonting offentligt att vårda ibland ett folk, så trögt att undersöka en sak, och så snabbt att bedömma den, som det Svenska. Åren 1828 och 29 verkställde jag inköpet så väl af kronans som en mängd privatas tår, år 1831 kallades jag till Stockholm för att meddela upplysningar vid utsrbetendet af reglementerna för Ullkontoret och dess Diskont, utan att erhålla eller begära mer än respeningar och dagtraktamente. Jag författade under dessa år tvenne smärre populära skrifter (nPraktiska reglor i Fårskötselnp, samt Fårgubben) hvilka manuskript öfverlemnades till Kongl. KommerceKoliegium, utan att begära eller erhålla någon belöning. — Herdeskolan inrättades — och jag nedsatte priset tör alla betalande elever till 100 Bdr rgs, utgörande ersättningen för föda, boning, ljus, vedbrand, tvärt och undervisning under ett helt år. — År 1833 ansåg jag en springbagge vara af nöden för kronans stamschäferi, Jag framställde min önskan om dess inköp. Detta bifölls och jag reste till Tyskland fö att sjelt kunna utvälja ett passande djur. Det äret misstag då insändaren upprifver kronan hatva betal transportkostnaden för nämnde bagge. Jag hemfördt honom i min egen vagn och så väl reskostnader för mig sjelt som nämnde transportkostnac betslades af mina egna medel, oaktadt djuret inköptes för kronans stamschäferi. Annorlunda behandla: vanligen gynnade individer. Jag är i dag stolt och glad att kunna säga, att utom kellelsen till ledamot i några inoch utländska Akademier — en utmärkelse som icke utgått från sty rellsen har jag icke erhållit något af de ynnest proof som vanligen utmärka gynnade personer. M inggen häraf draga den slutsatsen att jag beklagar mi COA ss rensa Ia Jag har icke Önska med ett försvar för monopoliet, men med ett person AA MM AA AH AA OO JA ning förnyades o