ligt anfall mot mig. I mina svar på detta anfall,
tryckta i Journal tör Handel, Slöjd och Konst den
47 Febr. 1827, och i Stockholms Posten den 9 Maj
samma år) utvecklade jag tydligare mina tankar angå-
ende tabriksmonopoliet, Jag sökte visa, att de skö-
naste fabriker kunna urarta om de få ullen för ett
alltför godt pris; att handelsinskränkningar och in-
förselförbud af främmande kläden etc. kunna, om den
inländska fabrikanten blifver utan konkurrens, till och
med lätt föranleda denne att blott förarbeta sämre
ull. för att desto lättare kunna sälja sin vara för godt
pris: att kulturen af den ädlare och finare ullen på detta
sätt ej kan höja sig, utan snarare sjunker, hvarföre
fabrikanterne snart måste skaffa sig sitt förråd af
denna ullsort, från utlänningen, följaktligen tillverka
dyrare vara, och således ännu svårare kunna konkur-
re:a med denne. Jag begagnade samma tillfälle att
uppmana Hrr Schäferiegare att, såsom orden föllo
sig, ingå en förening till befordrande af gemensam
upplysning och gemensamt försvar. Denna uppma-
ffentligen at mig, på det såkallade
ullkonventet vid 1834 års ullmarknad, i en stor sam-
ling af possessionater, men utan att finna en enda
röst, som förenade sig med min.
Tio år hafva nu förflutit sedan 1827, och ännu tryc-
kes Svenska ullproduktionen af samma monopolium,
ännu hafva icke Sverges ullproduceater förenat sig
till skyddande af sitt eget intresse. Hvems är fe-
let? — Månne styrelsens? mig synes att styrelsen
gjort allt för att gå ullproducenternes önskningar till
mötes, så snart dessa blott blifvit yttrade.
Felet synes i första rummet vara ullproducenternas
eget, som väntat allt af styrelsen, men icke velat gå
ett steg för att gilva Regeringens organer ett stöd,
och de:nst syres mig, hade Riksens Högl. Ständer
bordt också något verka för saken; men långt ifrån
att så göra, hafva vi dem att tacka för det vi hafva
lägre tull på utländsk ull, än hvad jag tror mig veta
att regeringen åsyftade. Jag är icke vän af import-
förbud och höga tullafgifter; men om vi icke lyckas
att 13 fabriksmonopoliet upphäfvet, måste vi sträfva
att äfven få monopolium på vår produktion, för att
visa fahbriksintresset hvart systemet leder, och få det
att ingå på ömsesidiga koncessioner. Jag medger
dock, att detta är en omväg, och den raka vägen vo-
re mig visserligen kärare.
Insändaren torde således finna, att alla .hans riks-
gagneliga förslager — utom det precieusa projektet om
de små schäferierna och allmogens omvändande ge-
nom vackra tal af Direktören — redan varit både
irsedda och yrkade af mig för tio år sedan och ofta
sedermera. Måtte de medelst insändarens penna vin-
na lättare insteg än de vunnit genom min.
Jag är föröfrigt hvarken berättigad eller !hugad att
här ingå i ett försvar för styrelsens åtgärder, helst
jag önskar och hoppas, att den vördnadsvärde man,
som närmast ledt dessa, och bättre än jag känner
motiverna för Regeringens handlingssätt, måtte upp-
taga den kastade handsken och bemöta det välmen-
tav anfallet — som det förtjenar.
Jag återkommer till 4827: Utom hvad redan år
nämndt, hade jag, under loppet af nämnde år, utgif-
vit en handbok i fårskötsel och ullkännedom, och
detta, i förening med min kännedom af Tysklands
ullkultur, bestämde troligen Regeriugen att gynnan
mig genom att mot ett lindrigt arrende lemna stam-
schäferiet i min vård. — Jag försäkrar den värde in-
sändaren, att jag icke ansåg det som något ynnest-
prof, och troligen ansåg ej heller styrelsen det så.
Regeringen ville till ullkulturens befrämjande anlägga
ett stamschäferi, och var naturligtvis angelägen att
lemna dess vård åt den kunnigasto. Det är möjligt
att styrelsen misstog sig, då den i detta ändamål val-
de mig; men hon bör då ursäktas, emedan alla mera
kunniga personer, och bland dem insändaren sjelf,
då för tiden ställde sina ljus under skäppan. Jag
kan icke påminna mig några bemödanden att genom
tryckpressen upplysa allmänheten i ämnet under de
första 5 eller 5 åren, mer än mina egna. Om för
öfrigt stamschäferiet renderar mera än andra, hvilket
icke nekas, så är mödan och ansvaret kanske stigan-
de i en ännu större proportion; men främst af allt
balanseras fördelarne af det stora obehaget att hafva
någonting offentligt att vårda ibland ett folk, så trögt
att undersöka en sak, och så snabbt att bedömma
den, som det Svenska.
Åren 1828 och 29 verkställde jag inköpet så väl
af kronans som en mängd privatas tår, år 1831 kal-
lades jag till Stockholm för att meddela upplysningar
vid utsrbetendet af reglementerna för Ullkontoret och
dess Diskont, utan att erhålla eller begära mer än
respeningar och dagtraktamente. Jag författade un-
der dessa år tvenne smärre populära skrifter (nPrak-
tiska reglor i Fårskötselnp, samt Fårgubben) hvil-
ka manuskript öfverlemnades till Kongl. Kommerce-
Koliegium, utan att begära eller erhålla någon belö-
ning. — Herdeskolan inrättades — och jag nedsatte
priset tör alla betalande elever till 100 Bdr rgs, ut-
görande ersättningen för föda, boning, ljus, vedbrand,
tvärt och undervisning under ett helt år. — År 1833
ansåg jag en springbagge vara af nöden för kronans
stamschäferi, Jag framställde min önskan om dess
inköp. Detta bifölls och jag reste till Tyskland fö
att sjelt kunna utvälja ett passande djur. Det äret
misstag då insändaren upprifver kronan hatva betal
transportkostnaden för nämnde bagge. Jag hemfördt
honom i min egen vagn och så väl reskostnader
för mig sjelt som nämnde transportkostnac
betslades af mina egna medel, oaktadt djuret inköp-
tes för kronans stamschäferi. Annorlunda behandla:
vanligen gynnade individer.
Jag är i dag stolt och glad att kunna säga, att utom
kellelsen till ledamot i några in- och utländska Aka-
demier — en utmärkelse som icke utgått från sty
rellsen har jag icke erhållit något af de ynnest
proof som vanligen utmärka gynnade personer. M
inggen häraf draga den slutsatsen att jag beklagar mi
COA ss rensa Ia Jag har icke Önska
med ett försvar för monopoliet, men med ett person -
AA MM AA AH AA
OO - - - JA
ning förnyades o