de denna gång icke att förrätta den tjenst
man fordrade af dem, emedan den skulle be-
visas åt fyra munkar. Historien är följande:
Nära Venafro ligger ett kapucinerkloster, som
beboddes af 4 munkar, hvilka stodo i högt an-
seende hos landtfolket till följe af deras menni-
skokärlek och gudsfruktan. Man hörde der, nä-
stan hela dagen, ringas i klockorna och psal-
mer sjungas; deras kapell stod ständigt öppet,
emedan det var ryktbart i landet for en under-
bild af S:t Cyprianus, och man sagl.
digt bröderne knäböjande för altaret, .
och gisslande sin kropp med mycken andakt.
I början af Juli red en karmeliter- munk förl:
bi klostret, åtföljd af en mulåsnedrifvare. Hans
åsna var, utom munkens egen vördiga lekamen,
lastad med en ansenlig penningsumma, som han I
medförde till Rom. Karmelitern red långsamt
framåt, lät tyglarna hänga och gungade sig
vårdslöst på sin dragare, ofverlemnande sig åt
allehanda verldsliga betraktelser. Aftomen var
vacker och solen i sin nedgång; det ringdes till
Angelus. Men i det ögonblick den fromme
fadren, medelst ett korstecken, andaktsfull ef-
terkom den heliga uppmaningen, erhöll han ett
våldsamt slag i ryggen. Förfärad vände han
sig om, och i detsamma greps han af tvänne
karlar, klädde enligt landets bruk, ech 2 an-
dra, icke långt derifrån, lade an på honom
med sina karbiner.
Vid denna syn tog mulåsnedrifvaren till flyk-
ten; men, som han icke förföljdes, gömde han
d, och blef der vittne till föl-
be — AA JR FR ÅA bk ak KO
gorande
der stän
sig bakom ett trä
jande uppträde.
Disgraziato me ropade den olyeklige
atern. J respekteren icke ens kyrkans drägt,
J frukten icke ens himmelens vrede!
Böfrarne skrattade åt dessa hans utrop och
fortsatte sina efterforskningar i hans kappsaek,
hvarur de framtogo flera penningpungar, som
de vägde i banden.
Hur heter du, fratellino? frågade den
enc af röfrarne, i en hånande ton; ty vi må-
ste ha din adress. Ser du, min vördige fader,
ä giuro da galantuomo, jag svär dig vid min
heder, att om händelsen lät oss kemma öfver
S:t Petro sjelf, så skulle vi icke slappa honom
mer än hans slägting, den heliga jungfrun, förr
än vi ur dess bimmelska skatt hemtat några ju-
veler, Dio mi perdoni
Efter åtskflligt annat lågt skämt af samma
natur, bundo röfrarne karmeliterns händer, och
förde honem bort, i riktning mot klostret, der
hela truppen försvann bortom träden.
Morgonen derpå fick Signor Filiberto, lärfts-
krämare i Neapel och bror till Karmelitermun-
ken, ett så lydande bref ifrån henom: Signor,
i dag kl. 4 e. m. måste Ni inställa Er på plat-
sen framfor Kapucinerklostret i Venafro, med
en summa af 500 scudi, eller skall Ni, en tim-
ma sednare, der finna Er brors lik. Tystnad,
eller döden !
Signor Filiberto hade icke mer än två timmar
på sig, och darrade, ty han kände den punkt-
kghet , hvarmed de Neapolitanske röfrarne plä-
ga verkställa sina hotelser. Han skyndade till
sina vänner, för att begära deras råd, och till
stadens guvernör, samt erhöll af honom ett starkt
detachement soldater, med hvilka han begaf sig till
det anvista stället. Klockan hade redan slagit 4,
Filiberto påskyndade derföre sina steg, och lem-
nade soldaterne efter sig. Han anlände till stäl-
let, der han fann fyra karlar, och sin med dö-
den kämpande broders nästan liflösa kropp.
Per grazia del Cielo! Ni hafven då redan
mördat honom! skynden till hjelp ! till hjelp!
ropade han af alla sina krafter. Soldaterne vo-
ro nu äfven framme, röfrarne omringades och
läto gripa sig utan motstånd. Förde till Nea-
pel, bekände de, att de voro de fyra Kapuci-
nerne i Venafro, och att de redan länge utöfva
stråtröfvareyrket. De dömdes till döden ock
fusilerades den 17 Juli i Neapel, i en ofantlig
folkmängds närvaro.
,