de denna gång icke att förrätta den tjenst man fordrade af dem, emedan den skulle bevisas åt fyra munkar. Historien är följande: Nära Venafro ligger ett kapucinerkloster, som beboddes af 4 munkar, hvilka stodo i högt anseende hos landtfolket till följe af deras menniskokärlek och gudsfruktan. Man hörde der, nästan hela dagen, ringas i klockorna och psalmer sjungas; deras kapell stod ständigt öppet, emedan det var ryktbart i landet for en underbild af S:t Cyprianus, och man sagl. digt bröderne knäböjande för altaret, . och gisslande sin kropp med mycken andakt. I början af Juli red en karmelitermunk förl: bi klostret, åtföljd af en mulåsnedrifvare. Hans åsna var, utom munkens egen vördiga lekamen, lastad med en ansenlig penningsumma, som han I medförde till Rom. Karmelitern red långsamt framåt, lät tyglarna hänga och gungade sig vårdslöst på sin dragare, ofverlemnande sig åt allehanda verldsliga betraktelser. Aftomen var vacker och solen i sin nedgång; det ringdes till Angelus. Men i det ögonblick den fromme fadren, medelst ett korstecken, andaktsfull efterkom den heliga uppmaningen, erhöll han ett våldsamt slag i ryggen. Förfärad vände han sig om, och i detsamma greps han af tvänne karlar, klädde enligt landets bruk, ech 2 andra, icke långt derifrån, lade an på honom med sina karbiner. Vid denna syn tog mulåsnedrifvaren till flykten; men, som han icke förföljdes, gömde han d, och blef der vittne till fölbe — AA JR FR ÅA bk ak KO gorande der stän sig bakom ett trä jande uppträde. Disgraziato me ropade den olyeklige atern. J respekteren icke ens kyrkans drägt, J frukten icke ens himmelens vrede! Böfrarne skrattade åt dessa hans utrop och fortsatte sina efterforskningar i hans kappsaek, hvarur de framtogo flera penningpungar, som de vägde i banden. Hur heter du, fratellino? frågade den enc af röfrarne, i en hånande ton; ty vi måste ha din adress. Ser du, min vördige fader, ä giuro da galantuomo, jag svär dig vid min heder, att om händelsen lät oss kemma öfver S:t Petro sjelf, så skulle vi icke slappa honom mer än hans slägting, den heliga jungfrun, förr än vi ur dess bimmelska skatt hemtat några juveler, Dio mi perdoni Efter åtskflligt annat lågt skämt af samma natur, bundo röfrarne karmeliterns händer, och förde honem bort, i riktning mot klostret, der hela truppen försvann bortom träden. Morgonen derpå fick Signor Filiberto, lärftskrämare i Neapel och bror till Karmelitermunken, ett så lydande bref ifrån henom: Signor, i dag kl. 4 e. m. måste Ni inställa Er på platsen framfor Kapucinerklostret i Venafro, med en summa af 500 scudi, eller skall Ni, en timma sednare, der finna Er brors lik. Tystnad, eller döden ! Signor Filiberto hade icke mer än två timmar på sig, och darrade, ty han kände den punktkghet , hvarmed de Neapolitanske röfrarne pläga verkställa sina hotelser. Han skyndade till sina vänner, för att begära deras råd, och till stadens guvernör, samt erhöll af honom ett starkt detachement soldater, med hvilka han begaf sig till det anvista stället. Klockan hade redan slagit 4, Filiberto påskyndade derföre sina steg, och lemnade soldaterne efter sig. Han anlände till stället, der han fann fyra karlar, och sin med döden kämpande broders nästan liflösa kropp. Per grazia del Cielo! Ni hafven då redan mördat honom! skynden till hjelp ! till hjelp! ropade han af alla sina krafter. Soldaterne voro nu äfven framme, röfrarne omringades och läto gripa sig utan motstånd. Förde till Neapel, bekände de, att de voro de fyra Kapucinerne i Venafro, och att de redan länge utöfva stråtröfvareyrket. De dömdes till döden ock fusilerades den 17 Juli i Neapel, i en ofantlig folkmängds närvaro. ,