NORGE.
Om markisens af Waterford olyekliga batal
med nattväktaren i Bergen har en pols-under
sökning blifvit hållen, hvarvid är upplyst, at
Hans Lordskap kom, under stoj een eväsendi
samt i rusigt tillstånd, ströfvande på gaten, åt
fold af en värdshuspiga, på hvilken han sat
sin hatt, men sjelf gått barhufvad. Väktare
berättade, att markisen föraktat tillsägelsen at
vara stilla och tagit upp em sten, hvarmed ha:
gjort mine af att anfalla väktaren, som då sla
gt efter honom med morgonmstjernam, endast
alsigt att qväsa armen. Markisen hade d
gjort en rörelse, som föranledde, att slaget träf
fade hufvudet. Jungfru Anna Catharina Ulden
hoff, som med trå andra flickor håller till
,Hoffet (hofvet), berättade, att efter kl. 10 på
aftoneu hade 6 eler 7 Engelsmän uppehål
lit sig der en stund, hvarpå en af dem giel
ut med henne att spatsera. Redan inne i rum
met hade han satt sin hatt på henne. Har toj
upp en butelj ur fickan oeh satte den for mun.
nen; men då han märkte, att korken satt uti
utbrast han i ett gapskratt. I eetsamma kon
väktaren, ,brukade munnen,, för det de larma.
de, och slog Engelsmanmen öfver ryggen mec
morgonstjernan, hvaröfver denne doek icke syn-
tes blifva förargad, utan fortfor att skratta är
värre. Han teg upp en sten, hvilken det doch
lyckades henne att tå ifrån honom. De gingq
då vidare, under Engelsmannens oupphörligs
skratt, då väktaren kom springande oeh ga
bonom slaget i hufvudet, så att han föoll.
De andra båda pigornas berättelse afvek mågo
härifrån; och ännu ett vittne upplyste, att väk
taren slog redan första gången, hvarföre demne
blef afsatt. Läkarens intyg innehöll, att slagej
varit ganska våldsamt och skulle lemna en bul-
nad och fläck vid tinningen, — Lorden fördes
ombord på sin jakt af ett par landsmän; och
sista post meddelar hopp om vederfående.