NORGE. Om markisens af Waterford olyekliga batal med nattväktaren i Bergen har en pols-under sökning blifvit hållen, hvarvid är upplyst, at Hans Lordskap kom, under stoj een eväsendi samt i rusigt tillstånd, ströfvande på gaten, åt fold af en värdshuspiga, på hvilken han sat sin hatt, men sjelf gått barhufvad. Väktare berättade, att markisen föraktat tillsägelsen at vara stilla och tagit upp em sten, hvarmed ha: gjort mine af att anfalla väktaren, som då sla gt efter honom med morgonmstjernam, endast alsigt att qväsa armen. Markisen hade d gjort en rörelse, som föranledde, att slaget träf fade hufvudet. Jungfru Anna Catharina Ulden hoff, som med trå andra flickor håller till ,Hoffet (hofvet), berättade, att efter kl. 10 på aftoneu hade 6 eler 7 Engelsmän uppehål lit sig der en stund, hvarpå en af dem giel ut med henne att spatsera. Redan inne i rum met hade han satt sin hatt på henne. Har toj upp en butelj ur fickan oeh satte den for mun. nen; men då han märkte, att korken satt uti utbrast han i ett gapskratt. I eetsamma kon väktaren, ,brukade munnen,, för det de larma. de, och slog Engelsmanmen öfver ryggen mec morgonstjernan, hvaröfver denne doek icke syntes blifva förargad, utan fortfor att skratta är värre. Han teg upp en sten, hvilken det doch lyckades henne att tå ifrån honom. De gingq då vidare, under Engelsmannens oupphörligs skratt, då väktaren kom springande oeh ga bonom slaget i hufvudet, så att han föoll. De andra båda pigornas berättelse afvek mågo härifrån; och ännu ett vittne upplyste, att väk taren slog redan första gången, hvarföre demne blef afsatt. Läkarens intyg innehöll, att slagej varit ganska våldsamt och skulle lemna en bulnad och fläck vid tinningen, — Lorden fördes ombord på sin jakt af ett par landsmän; och sista post meddelar hopp om vederfående.