gäras utan betalning. Men förmodligen var 16-1
ke meningen, att denna rättighet skulle begag-!
nas, så snart en autoritets åtgärd på minsta sätt r
blifvit anlitad, för att aftvinga personer lösen
af handlingar, dem de aldrig begärt och ej på
minsta sätt behöfva, samt der sjelfva metoden
att taga lösen tyckes strida emet rättsprinei pen.
Det är några fall af sådant slag, vi här vilja
eitera.
Några tvistande delägare 1 en stadsegendom
hade hos RådhusRätten sökt och erhållit en
värdering å densamma. En af delägarne åtnöj-
de sig icke med värderingen. I sådant fall bor
inom 3 dagar ny värdering sökas hos Konun-
gens Befallningshafvande. Den missnöjde för-
summade denna tid, vände sig, efter dess för-
lopp, först å nyo till magistraten, som förkla-
rade, att den ej kunde vidare befatta sig med
målet, och derefter till öfverståthållare-embetet,
der samma svar erhölls. Från båda ställena ex-
pedierades likväl ett utslag att lösa, icke blott
af den missnöjde, utan äfven af den andra par-
ten, somej deltagit i klagomålet, och som aldrig
deröfver varit hörd.
En persen begär hos någon offentlig auktori-
tet få afskrifva eller lösa en dess handling, hvil-
ket, som man vet, ej får vägras, utom i vissal:
af tryckfrihetsförordningen bestämda fall. — Bifall
till hans begäran är således en öfverlopps-åt-
ärd; men icke desto mindre uppsättes deröfver
ofta nog ett formligt beslut, hvilket skickas ho-
nom att lösa. Det händer sålunda någon gång,
att sjelfva handlingen ej kostar mer än 24 sk.,l
men beslutet om den oförvägerliga rättigheten 1
RBår 12 sk.
Någon låntagare på fast egendom i Banken
vill iabetala sitt lån. Hos en enskild person
kan detta vara en affär af några minuter, då
dokumenternas innehafvare framtager dem, man
räknar uträntan, penningarne erläggas och hand-
lingarne återfis. Det torde deremot vara läro-
rikt att se, huru med denna oändligt enkla sak
tillgår vid ett offenthgt verk och dertill i ett af
sjelfva Rikets Ständers. Man tillsäger härom t.
ex. om onsdagen, och får då det besked, att
man kan komma igen om lördagen, för att få
uträkningen. Om lördagen infinner man sig och
får antydan, att insätta penoningarne i en kassa.
Kommer man då före kl. 11, så kan det med-
hinnas samma dag, hvarom icke, må man kom-
ma igen den följande. När insättningen är verk-
ställd, antydes man återkomma följande dagen, för
att få qvittenset. Man kommer denna dag, får
qvittenset och hänvises nu till kansliets kom-
missarier, att återbekomma handlingarne. Man
går till kansliets kommissariat och uppkallas till
nästa dag. Nästa dag infinner man sig alltså,
och återfår omsider handlingarne, men derjem-
te på köpet en resolution, att, som kapital
och ränta blifvit till fullo betalde, inteckningen
må få till vidare kraft och verkan upphäfvas.
Denna resolution måste betalas med 1 Rdr ban-
ko. Sålunda behöfver Banken åtta dagars tid
för att mottaga sin betalning och återlemna skul-
debrefvet, och ehuru det sednare ej kan vä-
gras, expedieras dertill ett skriftligt bifall och
detta bifall måste — betalas.
Det hände sig en gång, att en bonde här i
Stockholm begick en förbrytelse mot Polisför-
fattningarna, genom försäljning af ett qvantum sill
mudre än nämnde Författningar tillåta. Dömd
att derfor böta 13 Rdr 16 sk., ville han öf-
ver Utslaget anföra besvär och skulle således
deponera bötersa. Genom ett misstag insatte
han dem i Banken för Öfverståthållare Embetets
Kavsis räkning, och då det upptäcktes, måste
han ritta det, genom en inbetalning i Polis-
Kammaren. Det orätt deponerade skulle då
åter:ss. Ett gammalt ordspråk säger, att med
penningar hafver sig icke så lätt, och sådant
fick mannen i detta fall erfara. Den procedur,
han måste genomgå, for att återfå de insatte
medlen var följande: Till en början, skulle ett
betyg uttagas från Ofv. Ståthållare Embetets för
Police Arenderi registrator, behörigen karteradt
och mot lösen. Försedd med detta betyg, begilver
sig mannen till Öfv. St. Embetets Kansli med
en inlaga, äfvenledes karterad. Man hänviser
honom till Kamreraren för uppbördsärenderna,
hvilken, emot betalning, påskrifver att med-
len voro innestående. Nu skickas ban en
trappa lägre ned till Aktuarien, som anteck-
nar målet till foredragning och uppbär Kansli-
afgiften. I sinom tid täller Öfv. Ståth. Embe-
tets Kansli den resolution, att penningarnes
lyftning ej kan vägras. Häröfver expedieras
ett formligt Utslag, som måste lösas, och med
detta i handen begifver sig mannen tvärt öfver
a mr At Ön All Kamreraren för