Norska YVYCICciS5nepossallsaepvt fo Co ar nyligen till ledamot invalt den berömde historiske skriftställaren, Hofrådet von Rotteck. m—O JO—LLL PRESTMÖTET I WEXIÖ. Den 20, 21, 22, 23 Sept. 1835 (Forts. fr. gårdagsbl:) De minga föremål Hr Biskop Tegnrs Embetsberättelse omfattar hafva utan skada för sammanhanget tillåtit dess afdelning i flera kortare artiklar, och vi hafva troligen icke mssräkvat oss i den förmodan att allmänhetens uppmärksamhet gerna skall dröja vid så vigtiga ämnen bedömda af en så utmärkt man. Vi slutade i går med Hr Biskopens åsigter af den närvarande tiden, hvars utmärkande karakter Hr Biskopen ansåg vara egoism, eller bö jelsen att betrakta sig sjelf såsom medelpunkt i verldsbyggnaden, uttryck, dem vi återhemta endast för att erinra, huru så många andra, äfven för grundlighet kände forskare ansett tiden syfta åt ett alldeles metsatt håll, nemligen åt association och samhälhghet, och huru de beklagat att, såsom en följd af dessa, individerna alldeles försvinna i massan, hvarigenom de upphöjda personligheter, dem styrkan, lyckan eler snillet hittills upphöjt öfver alla andra, blifva allt rcer och mer sällsynta och samhället bekommer ett platt utseende. Det kan på det bela vara likgiltigt hvilkendera åsigten man antager; man kan alltid med säkerhet antaga att hädanefter som hittills, den gamla regeln att allt gäller hvad det kan gälla, kommer att stå fast, samt att jdå allt värde är relatift, ingen behöfser frukta att ju äfven hädanefter som hittills, de naturliga gradationerma alltid förblifva, om ock en och annan imaginär storhet försvinner. Hr Biskoppen anmärker sjelf, att kans gång allt jemt varit från Kyrkan till Lärosalen och sålunda har han från prestbildningen kommit till läroverken. Några yttranden, som utvisa Hr biskopens åsigt af elementarläroverken och af statens pligter i afseende på undervisningen -förfena att återgifvas. Men hvad åsyftar egentligen staten med elementarläroverket? Dock icke egentligen den allmänna medborgerliga bildning, som kan vara nödvandig för särskilda yrken och förhållanden i lifvet, utan ursprungligen den humanisuska och förberedande, som erfordras för den blifvande embetsmannen. Det är statens pligt att sörja för hvar medborgares religiösa bildning, och den uppfyller han genom kyrksn. Det är vidare statens pligt stt sörja för embetsmannens vetenskapliga bildning, och den uppfyller han genom skolan, och sedermera genom akademierna, eller särskilda undervisningsanstalter. Men det är icke statens pligt att, i offentlig väg, sörja för den bildmng, som kan erfordras eller vara nyttig för enskilda yrken, för handeln, näringarna, handtverkerierna. Att förskaffa sig, den måste ankomma på enskild omtanka. Häraf följer, att de så kallade apologistierna egentligen äro utvexter på skolan; de ha på de fleste ställen foga trefnad och förtyna bredvid densamma. Vore staten rik, kunde den bygga realeller borgareskolor i stort såsom särskilda fristående instituter, såsom det skett på flere ställen utomlands, så vore detta visserligen så mycket bättre; men sådant är icke förhållandet hos oss. De få anslags staten härtill kan bestå, äro nu också spridda på alltför många håll, för att kunna verka med eftertryck på nägotdera. Minskades apologistiernas antal, och förlades de i våra få större handelsstäder, dit de egentligen höra, utvidgades de der till flere klasser, hvaribland i synnerhet en teknologisk för vissa näringar, kunde de derigenom föras till någon likhet med realskolorna utomlands, så vore detta visserligen önskansvärdt. Nu deremot, i våra näringslösa småstäder, utgöra de ett matt bihang till lärdomsskolan, sakna för det mesta allt eget lif och sjelfständighet, och sammanfalla allt mer och mer med fattigskolan. Att på sådana ställen och under dylika förhållanden låta deras så kallade bildningslinia gå genom läroverkets begge våningar, skola och gymnasium, för att vantrifvas i begge, anser jag för onyt tugt; och så länge ännu någon klassisk bildui g fordras såsom ett villkor för inträde i Embetsmannaklassen, är det svårt att inse hvad dylika amflibiska gymnasister skulle blifva för staien. Vi förstå detta yttrande så, som ville Hr Bislopen dermed antyda rangen emellan de olika arter af bildning, för hvilka staten har att sörja. Ty att Hr Biskopen i öfrigt anser staten böra