Norska YVYCICciS5nepossallsaepvt fo Co ar
nyligen till ledamot invalt den berömde histo-
riske skriftställaren, Hofrådet von Rotteck.
m—O JO—LLL
PRESTMÖTET I WEXIÖ.
Den 20, 21, 22, 23 Sept. 1835
(Forts. fr. gårdagsbl:)
De minga föremål Hr Biskop Tegnrs Em-
betsberättelse omfattar hafva utan skada för
sammanhanget tillåtit dess afdelning i flera korta-
re artiklar, och vi hafva troligen icke mssräk-
vat oss i den förmodan att allmänhetens upp-
märksamhet gerna skall dröja vid så vigtiga äm-
nen bedömda af en så utmärkt man.
Vi slutade i går med Hr Biskopens åsigter af
den närvarande tiden, hvars utmärkande karak-
ter Hr Biskopen ansåg vara egoism, eller bö
jelsen att betrakta sig sjelf såsom medelpunkt
i verldsbyggnaden, uttryck, dem vi återhemta
endast för att erinra, huru så många andra, äf-
ven för grundlighet kände forskare ansett tiden
syfta åt ett alldeles metsatt håll, nemligen åt
association och samhälhghet, och huru de be-
klagat att, såsom en följd af dessa, individerna
alldeles försvinna i massan, hvarigenom de upp-
höjda personligheter, dem styrkan, lyckan eler
snillet hittills upphöjt öfver alla andra, blifva
allt rcer och mer sällsynta och samhället be-
kommer ett platt utseende. Det kan på det
bela vara likgiltigt hvilkendera åsigten man an-
tager; man kan alltid med säkerhet antaga att
hädanefter som hittills, den gamla regeln att
allt gäller hvad det kan gälla, kommer att
stå fast, samt att jdå allt värde är relatift, in-
gen behöfser frukta att ju äfven hädanefter som
hittills, de naturliga gradationerma alltid för-
blifva, om ock en och annan imaginär stor-
het försvinner.
Hr Biskoppen anmärker sjelf, att kans gång
allt jemt varit från Kyrkan till Lärosalen och
sålunda har han från prestbildningen kommit till
läroverken. Några yttranden, som utvisa Hr bi-
skopens åsigt af elementarläroverken och af sta-
tens pligter i afseende på undervisningen -för-
fena att återgifvas.
Men hvad åsyftar egentligen staten med ele-
mentarläroverket? Dock icke egentligen den all-
männa medborgerliga bildning, som kan vara
nödvandig för särskilda yrken och förhållan-
den i lifvet, utan ursprungligen den humani-
suska och förberedande, som erfordras för
den blifvande embetsmannen. Det är statens
pligt att sörja för hvar medborgares religiösa
bildning, och den uppfyller han genom kyrksn.
Det är vidare statens pligt stt sörja för embets-
mannens vetenskapliga bildning, och den upp-
fyller han genom skolan, och sedermera genom
akademierna, eller särskilda undervisningsanstal-
ter. Men det är icke statens pligt att, i offent-
lig väg, sörja för den bildmng, som kan erfor-
dras eller vara nyttig för enskilda yrken, för
handeln, näringarna, handtverkerierna. Att för-
skaffa sig, den måste ankomma på enskild om-
tanka. Häraf följer, att de så kallade apologi-
stierna egentligen äro utvexter på skolan; de ha
på de fleste ställen foga trefnad och förtyna
bredvid densamma. Vore staten rik, kunde den
bygga real- eller borgareskolor i stort såsom
särskilda fristående instituter, såsom det skett
på flere ställen utomlands, så vore detta visser-
ligen så mycket bättre; men sådant är icke för-
hållandet hos oss. De få anslags staten härtill
kan bestå, äro nu också spridda på alltför många
håll, för att kunna verka med eftertryck på nä-
gotdera. Minskades apologistiernas antal, och
förlades de i våra få större handelsstäder, dit
de egentligen höra, utvidgades de der till flere
klasser, hvaribland i synnerhet en teknologisk
för vissa näringar, kunde de derigenom föras
till någon likhet med realskolorna utomlands,
så vore detta visserligen önskansvärdt. Nu der-
emot, i våra näringslösa småstäder, utgöra de
ett matt bihang till lärdomsskolan, sakna för det
mesta allt eget lif och sjelfständighet, och sam-
manfalla allt mer och mer med fattigskolan. Att
på sådana ställen och under dylika förhållanden
låta deras så kallade bildningslinia gå genom lä-
roverkets begge våningar, skola och gymnasium,
för att vantrifvas i begge, anser jag för onyt
tugt; och så länge ännu någon klassisk bildui g
fordras såsom ett villkor för inträde i Embets-
mannaklassen, är det svårt att inse hvad dylika
amflibiska gymnasister skulle blifva för staien.
Vi förstå detta yttrande så, som ville Hr Bi-
slopen dermed antyda rangen emellan de olika
arter af bildning, för hvilka staten har att sörja.
Ty att Hr Biskopen i öfrigt anser staten böra