den Stores tider, är således tusen år gammalt. : Derföre har man i sjelfva reformationens fäder! nesland, i Saxen, varit betänkt på rörliga texter, : indelade i särskilda cykler för särskilda kyrko -! år. En sådan tanka ligger äfven till grund för: Förslag till — ingen Evangeliibok, som ut-) kom 1827. Det är af vår landsman Wieselen ofullständigt utfördt, om man så vill, men snillvikt och träffande, och förtjenar mera uppmärksamhet än det tycks ha vunnit. Hvad bönerna angår så väl i Evangeliiboksförslaget, som i synerhet i handboken, skulle jag önskat att; man stundom besinnat hur den rätta och in-: nerligaste bönen merendels går med slutna läppar genom himlen ; och när hon finner erd, är bon ej gerna mårgordig. Bönen är till sin matur en religiös interjektion, hon är känslans lapidarstil, och förlorar vanligtvis i djup hvad hon vinner i bredd. i Angående kyrko: lagstiftningen framställer Hr Biskopen några tankar, åt hvilka det ringa utrymmet ej tillåtit honom gifva all den klarhet, man skulle önskat, just i den vigtigaste punkten eller Hr biskopens åsigt af kyrkans förhållande! till staten. Man ser likväl något i följande stycke. Då fråga är om kyrkolagstiftning i allmänhet, torde ännu en anmärkning tillåtas. Det är bekant under hvad förhållanden protestantiska kyrkan uppkom och utbildades. Den hade i början att kämpa med en oerhörd öfvermakt både i tävkesättet och materiella krafter. Den behöfde alltså och erhöll äfven bistånd af furstarne, icke utan allt afseende på politiska förhållanden. En kyrka, som begär skygd af verldsliga makten för att vara till, kan icke rätt uppgöra vilkoren för sina och statens ömsesididiga rättigheter. Luther dog för tidigt för att annorlunda än provisoriskt ordna denna vigtiga del af reformationsverket. IMHan hade ingen efoch qvarlemnade åt Lutherska förstora och j 4 terträdare, samlingen mera sitt namn, än sin ; klarsynta anda. Frågan om kyrkans rätt bestämdes derföre mycket olika 1 olika länder, och är ännu i dag föremål för en bekant vetenskaplig; tvist i protestantiska verlden. I Svenge föll. denna fråga straxt från början i Gustaf Wasas väldiga, men stundom hårda händer. Huru godtyckligt både han och hans efterträdare be-. handlade den, är kändt af kyrkohistorien. Det är otvifvelaktigt rätt och protestantiskt att kyrkan ligger, icke utom och bredvid, utan ligger inbygd i staten, liksom hjertat i menniskokrop-. pen. Men härigenom vänder bon också alla si-na sidor åt det borgerliga lifvet, och hennes eget område, sjelva tempelgården, är kanske! icke alltid behörigen afstängd. Konungens Befallmngshafvande äro inblandade i flere kyrko-j mål, der deras åtgärd kunde umbäras; och hvad I domsrätten angår, så är den likaledes fördelad efter grunder, som säl torde behöfva en under-! sökning. Författningarne förete härvid den e-; genheten att, äfven vid embetsfel, ransakning är förlagd på ett ställe, men pröfning och dom på ett annat. Att bestraffningsrätten hes dom kapitlet är inskränkt till varning, suspension och afsättning i afseende på presterskapet, må vara riktigt då domkapitlet är ea andlig domstol; men mången försummelse i embetet, helst i de rent administrativa delarna deraf, är för hndrigt bestraffad med varning och kan, efter nuvaran-. de obestämda ordalydelse, ej gerna beläggas med suspension. (Fortsättes.) — Ett AngloPersiskt epos.