tort och skönt i konsten, en med alla sina fel ikväl till själ och hjerta svensk konung, uppgjorde planen, och uppdrog åt sitt lands störste skald, att sätta i vers dessa ord, hvari monarken prisade friheten och kärlek till fosterlandet, och hatet met tyranniet och föraktet för ett lif utan ära; der konungen sjelf talade ord, hvilka amdra konungar förskräckas att höra; der han till dessa tänkesätts och sin hjeltes framställande på skådeplatsen använde alla resurser konsterna ägde, der den störste dekorations-målare, som kanske ännu funnits, lånade honom sin pensel, och en af tidens störste tonsättare författade musiken; der Karsten och Stenborg sjöngo, De Broen och Fru Möller deklamerade, der allt var samladt, hvad som kan anslå ett sinne: litteraturens och konsternas yppersta gåfvor, sammanflätade i en krans af fosterländska immorteller. Jag påminde mig det: ta, och frågade mig sjelf: hvarföre har då denne Gustaf Wase försvunnit från den Kongl. skådeplatsen, der den icke synts till på mer än 15 år? Tycker man der ieke mera om de! nationella? Aro Kellgrens ord för gammalmodiga? År Naumans Musik för dålig för vår tids bättre smak? Äro Deprezs dekorationer icke mer dugliga? Eller fruktar man, att den publik, som såg detta stycke med förtjusning, ej mera finnes till, och att den nuvarande ej har sinne för dylika konststycken? På dessa frågo! fann jag inom mig sjelf intet svar, mer än på den, att vår allmänhet åtminstone ännu har sinne för det mationella, ty derom har den Torslowska Gustaf !Vesa öfvertygat mig. Jag be slöt då framställa de öfriga frågorna till den sakkunniges besvarande.