tort och skönt i konsten, en med alla sina fel
ikväl till själ och hjerta svensk konung, upp-
gjorde planen, och uppdrog åt sitt lands stör-
ste skald, att sätta i vers dessa ord, hvari mo-
narken prisade friheten och kärlek till foster-
landet, och hatet met tyranniet och föraktet
för ett lif utan ära; der konungen sjelf talade
ord, hvilka amdra konungar förskräckas att hö-
ra; der han till dessa tänkesätts och sin hjeltes
framställande på skådeplatsen använde alla re-
surser konsterna ägde, der den störste dekora-
tions-målare, som kanske ännu funnits, lånade
honom sin pensel, och en af tidens störste ton-
sättare författade musiken; der Karsten och
Stenborg sjöngo, De Broen och Fru Möller de-
klamerade, der allt var samladt, hvad som kan
anslå ett sinne: litteraturens och konsternas yp-
persta gåfvor, sammanflätade i en krans af fo-
sterländska immorteller. Jag påminde mig det:
ta, och frågade mig sjelf: hvarföre har då den-
ne Gustaf Wase försvunnit från den Kongl.
skådeplatsen, der den icke synts till på mer än
15 år? Tycker man der ieke mera om de!
nationella? Aro Kellgrens ord för gammalmo-
diga? År Naumans Musik för dålig för vår tids
bättre smak? Äro Deprezs dekorationer icke
mer dugliga? Eller fruktar man, att den pu-
blik, som såg detta stycke med förtjusning, ej
mera finnes till, och att den nuvarande ej har
sinne för dylika konststycken? På dessa frågo!
fann jag inom mig sjelf intet svar, mer än på
den, att vår allmänhet åtminstone ännu har sin-
ne för det mationella, ty derom har den Tors-
lowska Gustaf !Vesa öfvertygat mig. Jag be
slöt då framställa de öfriga frågorna till den sak-
kunniges besvarande.