UA UV5g MR - - --
ser den andra, utan annat sammanhang sins e-
mellan, än hjeltens deri ständigt återkommande
personlighet; att dessa spridda taflor aldrig kun-
na bli något helt, utan äro en mer eller mindre
väl spunnen tråd, hvilken kan utspinnas ända
till oändlighet, utan något logiskt-estetiskt skäl
för dess upphörande; att hvad särskildt detta:
stycke angick, så syndar det emot dramatikens
reglor, icke blott genom denna allmänna brist,
utan äfven derigenom, att början och slutet äro
en dramatisk författares arbete, men mellandelen
en ren afskrift ur historien, hvars språk ech
hela hållning fullkemligt disharmoniera med det
öfriga O. S. V. Mannen sade älven åtskilligt
annat, som jag ej erinrar mig; men hvad bryd-
de jag mig här om hans anmärkningar; ham såg
ju icke med Svenska ögom och dömde icke med
Svenskt sinne.
Imedlertid. fortgick7stycket. Jag följde Gu-
staf från Ornäs till Svärdsjö, derifrår till Mora
och stutligen till Stoekholm. Jag gal icke myc-
ket akt på Christierns explikationer med Trelle,
dess förslag, att genom Gustafs moder, och den
fara, som hotade henne, verka på sonen, då
han ej kunde besegra krigaren; jag rördes ieke
en gång serdeles af Cecilias ädla uppoffring, ty,
ehuru hon väl sannolikt skulle gjort den, min-
des jag dock alltför väl, att hon ej fick tillfälle
dertill; mina tankar voro hos Gustaf. Jag er
ivrade mig, att denne ovanlige man icke var en
svärmande yngling, som, hänförd af ungdomens
entusiasm, drömde om frihet och sjelfständig-
het, och trotsade död och faror för att eröfra
dem; men sedan, förgäten af sin ungdoms grumd-
satser, blef i mannaåren lika god aristokrat som
de, hvilka före henom utsugit landet, eller en
lika despot med den han störtat; att han tvärt-
om bestod den vida svårare pröfningen af lyc-
kans ynnest och maktens förförelse; att han blef en
lika stor konung, som han varit en fosteriänsk
och ridderligt sinnad frihetsvän; att han i 40 år
med kraft och vishet styrde det land han räd-
dat; att han härvid var ensam, liksam i Rätt-
vik och Mora; att allt för få af hans omgifnin-
gar förstodo hans afsigter och kunde mer än
mekaniskt bidraga till deras utförande; att för-
tjensten af hvad han gjort, tillhör honom alle-
na; att han stod som en pharus 1 sin tids natt,
hvilken ombhöljde allt efter honom, som före
honom; att han var lika ren och upphöjd, som
menniska och som regent; att en utländsk för-
fattare, efter en granskning af hvad han gjort,
kallat honom den störste man verlden frambragt;
att om än detta omdöme torde vara lika svårt
att försvara, som att bestrida, det åtminstone är
visst, att ingen tid och intet land sett någor
öfver honom — jag tänkte på allt detta och
jag gladde mig öfver att han varit vår.
Måhända torde läsaren, utan att jag säger
det, kunna förstå att ett stycke, som hos mig
framkallade dessa minnen, icke kan genom sitt
utförande stå i strid dermed, emedan sådant
skulle ha skingrat illusionen; måhända inser han,
att icke blott hjeltens rol måste ha gifvits väl,
hvilket hvar och en förstår, då han hör att Hr
Torslow spelade Gustaf, utan äfven att ingen
af de andra personerne fick skämma bort sin;
men hvad han icke på förhand torde veta, är,
att folkscenerna uppei Dalarne, i synnerhet det
bekanta uppträdet hos Sven Nilsson, talet till
folket i Mora, dettas öfverläggningar och be-
tänklighet, gåfvos med ett förstånd, en sanning
och en natur, som man kanske aldrig — el-
ler rättare icke under de sednare 30 åren —
sett på någon Svensk teater, åtminstone visst
icke på den Kongl. Svenska. De gåfvos med
ett ord så, att man icke kom ihåg, det man
såg dem på en theater, utan trodde, det man
kastade en blick tillbaka i forntidens verk-
lighet.
Som jag först nämnt, glomde jag helt och
hållet mitt recensent-åliggande, och måste der-
fore bedja läsaren hålla till godo med skildrin-
gen af hvad jag sjelf kände. Sådant skulle
visserligen vara en sak af ringa betydenhet, om
jag icke kunde ge någon kredit deråt, genom
den försäkran, att jag ej kände det ensam. Men
under hemvägen uppstodo hos mig åtskilliga
besynnerliga tankar, för hvilka jag ej kunde gö-
ra mig sjelf redo. Under natten ordnade de
sig likväl, och följande morgomen hade jag der-
af fått tillbopa detta resultat: det var icke blott
det historiska minnet, som hos mig väckts ge-
nom pjesens åskådande; det var äfven minnet
af ett ädelt konstverk, det skönaste, som nå-
gonsin blifvit sedt i Sverige, eller rättare: sedt
If Svenskar — Det var minnet af denne Gustaf