UA UV5g MR -ser den andra, utan annat sammanhang sins emellan, än hjeltens deri ständigt återkommande personlighet; att dessa spridda taflor aldrig kunna bli något helt, utan äro en mer eller mindre väl spunnen tråd, hvilken kan utspinnas ända till oändlighet, utan något logiskt-estetiskt skäl för dess upphörande; att hvad särskildt detta: stycke angick, så syndar det emot dramatikens reglor, icke blott genom denna allmänna brist, utan äfven derigenom, att början och slutet äro en dramatisk författares arbete, men mellandelen en ren afskrift ur historien, hvars språk ech hela hållning fullkemligt disharmoniera med det öfriga O. S. V. Mannen sade älven åtskilligt annat, som jag ej erinrar mig; men hvad brydde jag mig här om hans anmärkningar; ham såg ju icke med Svenska ögom och dömde icke med Svenskt sinne. Imedlertid. fortgick7stycket. Jag följde Gustaf från Ornäs till Svärdsjö, derifrår till Mora och stutligen till Stoekholm. Jag gal icke mycket akt på Christierns explikationer med Trelle, dess förslag, att genom Gustafs moder, och den fara, som hotade henne, verka på sonen, då han ej kunde besegra krigaren; jag rördes ieke en gång serdeles af Cecilias ädla uppoffring, ty, ehuru hon väl sannolikt skulle gjort den, mindes jag dock alltför väl, att hon ej fick tillfälle dertill; mina tankar voro hos Gustaf. Jag er ivrade mig, att denne ovanlige man icke var en svärmande yngling, som, hänförd af ungdomens entusiasm, drömde om frihet och sjelfständighet, och trotsade död och faror för att eröfra dem; men sedan, förgäten af sin ungdoms grumdsatser, blef i mannaåren lika god aristokrat som de, hvilka före henom utsugit landet, eller en lika despot med den han störtat; att han tvärtom bestod den vida svårare pröfningen af lyckans ynnest och maktens förförelse; att han blef en lika stor konung, som han varit en fosteriänsk och ridderligt sinnad frihetsvän; att han i 40 år med kraft och vishet styrde det land han räddat; att han härvid var ensam, liksam i Rättvik och Mora; att allt för få af hans omgifningar förstodo hans afsigter och kunde mer än mekaniskt bidraga till deras utförande; att förtjensten af hvad han gjort, tillhör honom allena; att han stod som en pharus 1 sin tids natt, hvilken ombhöljde allt efter honom, som före honom; att han var lika ren och upphöjd, som menniska och som regent; att en utländsk författare, efter en granskning af hvad han gjort, kallat honom den störste man verlden frambragt; att om än detta omdöme torde vara lika svårt att försvara, som att bestrida, det åtminstone är visst, att ingen tid och intet land sett någor öfver honom — jag tänkte på allt detta och jag gladde mig öfver att han varit vår. Måhända torde läsaren, utan att jag säger det, kunna förstå att ett stycke, som hos mig framkallade dessa minnen, icke kan genom sitt utförande stå i strid dermed, emedan sådant skulle ha skingrat illusionen; måhända inser han, att icke blott hjeltens rol måste ha gifvits väl, hvilket hvar och en förstår, då han hör att Hr Torslow spelade Gustaf, utan äfven att ingen af de andra personerne fick skämma bort sin; men hvad han icke på förhand torde veta, är, att folkscenerna uppei Dalarne, i synnerhet det bekanta uppträdet hos Sven Nilsson, talet till folket i Mora, dettas öfverläggningar och betänklighet, gåfvos med ett förstånd, en sanning och en natur, som man kanske aldrig — eller rättare icke under de sednare 30 åren — sett på någon Svensk teater, åtminstone visst icke på den Kongl. Svenska. De gåfvos med ett ord så, att man icke kom ihåg, det man såg dem på en theater, utan trodde, det man kastade en blick tillbaka i forntidens verklighet. Som jag först nämnt, glomde jag helt och hållet mitt recensent-åliggande, och måste derfore bedja läsaren hålla till godo med skildringen af hvad jag sjelf kände. Sådant skulle visserligen vara en sak af ringa betydenhet, om jag icke kunde ge någon kredit deråt, genom den försäkran, att jag ej kände det ensam. Men under hemvägen uppstodo hos mig åtskilliga besynnerliga tankar, för hvilka jag ej kunde göra mig sjelf redo. Under natten ordnade de sig likväl, och följande morgomen hade jag deraf fått tillbopa detta resultat: det var icke blott det historiska minnet, som hos mig väckts genom pjesens åskådande; det var äfven minnet af ett ädelt konstverk, det skönaste, som någonsin blifvit sedt i Sverige, eller rättare: sedt If Svenskar — Det var minnet af denne Gustaf