samlingar öfver hvilka han blivit -2OTordien 0 herde; har väckt lika allmän förtrytelse som förvåning. Ins, känner sig hafva i hög grad erfarit dessa känslor, och under forhoppning, att Kongl. Maj:t, af hvars höga rättvisa målets afgörande nu beror, gifver den anklagade full upprättelse för sitt lidande, har han sökt för sig sjelt reda den juridiska beskaffenheten af detta mål, och vill opartiskt utsäga sina tankar, i öfverensstämmelse med det omdöme, han bört yttras af månge lagfarne män, sem han rådtrågat. Enligt deras åsigt har Prosten Wåhlin väl ingripit i Konungens rätt att låta underårig qviuna vigas, hvartill dispens bör sökas enl. Kongl. Förordningen af den 8 Dec. 1756, men ingreppet i Konungens rätt att dispensera gjorde ock målet till Konungens ensak. Lagliga proceduren hade således varit att målet genom Just, Cancelers-embetet blifvit åtaldt Men som detta ej skett, har Lunds Domkapitel uphäft sig till Konungens målsman och gjort sig på samma gång till åklagare och domare; det har neml. upptagit ett mål, som det icke förr bordt handläga, än det erhållit nådig befallning att i detsamma ransaka och dömma. Samma embetsfel, för hvilket det dömt Prosten Wåhlin, har således Domkapitlet sjelf begått, genom att lörnärma Konungens jus majestaticum, visserligen icke af uppsåt att göra ingrepp deri, men af missförstånd, ty man bör ej misstänka, att för beställsamheten att opåkalladt upptaga och beifra förseelsen, legat annat till grund än nitälskan om Guds församling. Emedlertid har, såsom det synes Ins., Domkapitlet för det första felat i sjelfva förmen, och läsaren hänvises i detta afseende till Rättegångsbalken, 25 Kap 21 . angående domvilla Men antaget, att Högv. Domkapitlet hade af Justitix-Cansleren erhållit befallning att handhafva målet, så frågas, om det icke äfven i materielt afseende misstagit sig då det dömt på sätt som det nu gjort. Åtminstone kan Ins. aldrig komma på annan öfvertygelse, än att Domkapitlet, såsom ock månge utmärkte jurister medgifvit, tillämpat ett lagrum, som alldeles icke angår ifrågavarande mål. Det har neml. dömt efter 12.4 2 Kep. Giftermålsbalken, utan att uppmärksamma, att stratffbestämmelsen i denna . står i alldeles oskiljaktigt sammanhang med någon af de föregående 69. och det är ju icke mot någon enda af dem, som Pr: sten W. förbrutit sig, Vj vilja dock förutsätta att nu förhållandet varit annorlunda in vi påstå, och att den anklagade, i enlighet med Domkapitlets åsigt, i sjelfva verket förgått sig, och fråga då, om icke till hans försvar bordt få gälla hvad Kyrkolagen uttryckligen stadgar, (se Sveri-; ges Kyrkoförfattning 2:dra delen, 31 f., sid. 54 55,) om rigtig vigsel: likväl är han att enskylla, om han genom falska vittnen varder besviken; i ty att Prosten W. lyste och lät viga på i grund af giftomannens i lysningsboken tecknade borgensskrift om laglig ålder och annan hinderslöshet, som giftomannen, som var flickans tader, borde säkrast känna. Utan tvifvel skulle en sådan giftomannens borgensskrilt vara en nullitet, ett rent af juridiskt gäckeri, och således en öfverflödig, heliga och välfärdsvigtiga ting hånande tormalitet, om Pastor skulle ansvara för följderna af en på sak grundad hinderslöshets försäkran, och ej i nämnde borgenskrift hade ; en garanti, vid hvilken han fick trygga sig. En så märkelig omständighet skulle innebära ett nytt bevis, att äktenskapet ej blott bör hafva en ecclesiastisk si-! da, utan äfven en civil och rent juridisk, såsom i de upplysta länder, hvarest äktenskaps kontrakt nödvändigt måste förgå presterskapets ecclesiastiska befattning, och presten ingen annan åtgärd har att vidtaga, ; än att sanktionera äktenskapet genom kyrkans ceremoni. Då skulle presterskapets afsättnings-äfventyr upphöra i och för åtgärder, som borde vara i civil! väg lagligen förberedde. Men som denna lagstiftningsförbättring ännu ej blifvit hos oss påtänkt, har presterskapet hittintills ansett sig deruti äga en garanti att (se åberopade Kyrkoförfattning, sid 58) 2:ne borgensmän till pastors säkerhet på eget ansvar intyga: att de trolofvadei afseendepå slägtskap, ömsesidigt samtycke, laglig ålder, afvittringsoch frejdebetyg äro enligt lag berättigade till äktenskapsingående med hvarandra.? Nu när denna garanti ej fick gälla, skulle det nogsamt visa sig i hvilken prekär ställning presterskapet blifvit försatt, och hurusom detsamma i en af samhällets vigtigaste angelägenheter fått sig pålagdt ansvaret för hvad som i sin natur uteslutande tillhör den civila makten. Omöjligen kan en pastor sjelf känna alla hinder af slägtskap och andra förhållanden, som vid fråga om äktenskap kunna förekomma, och skulle sålunda som oftast äfventyra sitt embete, i fall han ej fick trygga sig vid löftesmännens borgensskrift, och isynnerhe: måste detta lätt kunna inträffa i ett pastorat, der: folkmängden, såsom i Carlshamns, uppgår till 10,000 personer. Och vid anteckningen och beständig omflyttning af dem i husförhörslängderna, huru lätt insmyger sig ett fel i siffran, och af ett enda sådant skrif-fel, huru lätt att få en rättegång, som skulle åst:dkomma lika mycken chikan och buller, som den nu ifrågavarande Då prosten W., på grund st borgensskrift lyst och låtit viga, måste väl han kunna anses hafva felat vida mindre än en viss hofpredikant i Skåne, som för ungefär 15 år sedan blef tilltalad för det han vigt en gift man med en piga i sitt pastorat, men blef af Lunds konsistorium förklarad saklös, ur det skäl, att den gifte mannen företett falsk prostattest om hinderslöshet, utan att pastor fick vidännas något ansvar för det att han hvarken fäst afseende på attestens oriktiga stafning, osvenska sammansättning samt om en oöfvad hand vittaande stil, ej heller på den ej mindre märkliga omständighet, att det undertecknade namnet var alldeles obekant. Men kyrkolagen har ej ålagt en prest, att äga en brottmålsdomares eller polismästares spionerande slughet. Hvad ifrågavarande rättegång angår, så var ingen skada skedd, som kränkte tredje mans rätt, icke någon sådan synd begången, som ohelgade Guds bud, intet sådant borgerligt brott, som våldförde Lakes ann duslan Nat inträffada 3I sig sjelf in