bn RR a
va gångkläderne, medan personen ligger, och,
när han stigit opp, sista kudden i säsgen, ja,
sjelfva sängen. Vi yfvas såsom Svenskar att
vara ett fritt och oberoende folk; vi förakta,
och som det tycks med rätta, råa Hunner och
barbarne; raen om vi granska vårt eget tillstånd,
mönstra egna lagar och författningar, hvad skil-
jer oss från dessa samma Hunner? Aberopande
oss på häfder, som fördöma oss, storverk, dem
andra sekler medhumno, fröjda vi oss i tryck
och skrift öfver ett arf af frihet och upplysning,
som är förträffligt i historieböckerna, men som
egentligen blott visar, att hvad våre fäder kun-
nat skänka en verld, kunna vi ej tillkämpa oss
sjelf e.
Liksom våra brottmåls- och isynnerhet våra
polislagar, genom hektaing, inspärrning ech
grymma straff, synas angelägne att betaga
den försvarslöse eller brottslige all möjlighet af
den moral och hederskänsla, för bristen hvarpå
man straffar honom; så har ock lagen emot gäl-
denärer funnit nödigt, att dessa till den grad ut-
armas, att förmågan att arbeta och betala skall
bli omöjlig, och sjelfva tiden, detta vigtiga för-
lagskapital, blifva dem af intet värde. På gäld-
stugan inträder den bysatte naturligtvis med bit-
terhet i sin själ och djupt sårad öfver en med-
broders kränkande framfart, utan att åtminstone
i första ögonblicken på något sätt kunma förlika
sig med sitt öde. Han ser huru unga och gam-
la förena sig, att på dåligt sätt förströ en tid,
den man i hans barndem sagt vara dyrbar, ser
goda anlag på dåhg väg och svaga sinnen öf-
verlemna sig åt döfvande drycker, dobbel och
spel, ser motsatsen af allt hvad lifvet lärt honom
vara högst, nemligen verksamhet, förkofran och
kraft — och han blir hvad hans omgifning är.
Som overksamheten och lättjan här äro det e-
gentliga lifselementet, blifva de moraliska offren
icke sällsynta, och mer än mången ung man,
som oförderfvad dit ingick, har utgått med för-
derfvet i sin själ och en tillintetgjord heders-
känsla. Lagen har tusende ve för den olyckli-
ge, som stjäl några Bdrs värde, men lemnar en
Dbof ostraffad, som förspillt en menniskas icke
blott timliga utan moraliska lycka. Och hvad
vinver denne beorgenär på allt detta, då, enligt
hvad dagliga erfarenheten lär, hårdheten icke
blott icke upprättar utan Snarare utplånar be-
nägenheten att betala. Vi hafva sett exempel,
huwuledes en stenrik, hederlig man hållit en ung
extra ordin. tjensteman inspärrad för en obe-
tydlig summa. Och hurn lårg tid behöfde ha-
tet månne att sakta sig, innan kärleken till nä-
stan kunde återtaga sin rösträttighet? Jo, sedan
46 månader förflutit och efter många fruktlösa
bemödanden, just i en stund af förbannelser och
eder öfver gäldenären, som skulle qvarhållas så
länge han lefde, behagade det Herren att kalla
den hederlige mannen till ansvar för sitt fögde-
deri, och gäldenären blef af bättre arfvingar ge-
nast försatt i frihet.
Men krediten? — Antagom, att detta ord be-
tyder något annat än prejeri, blodsugeri, nedrig-
het o. s. v.; antagom att det betyder förtroen-
de man och man emellan. Låtom oss tro, att
den risk, en vän loper för sin vän, en kredi-
tor för sin kund skulle blifva större. Men miån-
ne ej i samma stund mera säkerhet skulle for
dras och lån och räkningar såsom kredit få ett
vida högre värde? Eller i hvad mån tillgodo-
nju.er för närvarande den lånbeböfrande kredi-
ten såsom en förmån? Månne de egentlige af-
försmännen, de större handelshusen, någonsin
funnit gäldstugan och krediten hafva sammanhang
med hvarandra? Hafva de ens någonsin tillitat
detta medel för indrifvandet af en summa? Vi
tvifla derpå. Endast den egentlige procentaren,
hvilken, i förbigående sagdt, kan uppträda i
många former, betjenar sig af gäldstugan. En
person behöfver t. ex. en rock. Hela verlden
vet, att till denna rock åtgå kanske 3 alnar
kläde, men räkningen upptager 3, och för att
få anstånd med betalningen, hödgas den behöof-
vande erkänna räkningens riktighet. Han be-
höfver hvarjebanda specerier, dem erhåller han
å vederbörliga ställen på kredit, så nemligen,
att han alltid får betala som dyrast och efter
minsta mått, mål och vigt. Han behöfver låns
400 Rdr och får 50, men på papperet har har
fått 100. Antagom nu, han betalar sitt kläde
efior 3 alnar, sina speeerier efter vigt, sina 50
Rdr med 50 Rdr, återstår dock alltid en skuld,
den han aldrig blef skyldig, nog stor att berof-
va honom helsa, frihet och lif. Hvilken lycklig
kredit! Men de oumbärliga lifsförnödenheterne
skulle mången sakna och få frysa och svälta