han denna gången icke afbidade solens nedgång,
för att återvända hem.
Under vagen räknade han efter hvad dessa:
400 silfverstycken kunde utgöra, hvilket Icke!
blet så all?eles lätt, ty han hade aldrig förr i
sin lifstid haft ett så vidlyftigt aritmetiskt pro-
blem att lösa. Slutligen fann han likval, att!
han var ägare af icke mindre än 2000 francs.
2000 francs! denna summa påminde honom, !
att under kriget, då fienden inträngde i landet,
hade skogvaktaren Saingeay nedgräft i skogen
2000 franes, som han sedermera icke kunnat:
återfinna, och att han anklagat flere 1 byn, för
att hafva stulit dem. Han begaf sig nu genast!
till Saingeay, och då han inträdde till henom,
klipgade han med penningarne, ropande med
en triumferande uppsyn: Jo, jag har hittat på
dem. jag har fått rätt på er skatt, ech här är:
den!, Skogvaktaren begrep i början icke hvad
han mente, emedan han redan för 20 år sedan.
glömt sin förlust; men då han igenkände på-
sen, hvari penningarne lågo, insåg han snart
sammanhanget, och lät den ärlige hittaren icke
gå ifrån sig, förr än ban formått honom emot-
taga en summa af 500 francs.
Det torde intressera någon läsare, att lära
känna namnet på denne man. Han heter Pier-
quin-Blin, och är en af de aldra fattigaste in-
vånarne i kommynen Secheval; han är far till
6 barn, och, som man försakrar, fattigare an
mången tiggare, men likväl alltför stolt att be-
gra en allmosa, och alltför redlig att behålla
en sak, som ej tillhör honom.
Lyckligt det land, der en tidning inom lop-
pet af fyra numror, kan bafva tvenne sådana
drag att berätta.
en