han denna gången icke afbidade solens nedgång, för att återvända hem. Under vagen räknade han efter hvad dessa: 400 silfverstycken kunde utgöra, hvilket Icke! blet så all?eles lätt, ty han hade aldrig förr i sin lifstid haft ett så vidlyftigt aritmetiskt problem att lösa. Slutligen fann han likval, att! han var ägare af icke mindre än 2000 francs. 2000 francs! denna summa påminde honom, ! att under kriget, då fienden inträngde i landet, hade skogvaktaren Saingeay nedgräft i skogen 2000 franes, som han sedermera icke kunnat: återfinna, och att han anklagat flere 1 byn, för att hafva stulit dem. Han begaf sig nu genast! till Saingeay, och då han inträdde till henom, klipgade han med penningarne, ropande med en triumferande uppsyn: Jo, jag har hittat på dem. jag har fått rätt på er skatt, ech här är: den!, Skogvaktaren begrep i början icke hvad han mente, emedan han redan för 20 år sedan. glömt sin förlust; men då han igenkände påsen, hvari penningarne lågo, insåg han snart sammanhanget, och lät den ärlige hittaren icke gå ifrån sig, förr än ban formått honom emottaga en summa af 500 francs. Det torde intressera någon läsare, att lära känna namnet på denne man. Han heter Pierquin-Blin, och är en af de aldra fattigaste invånarne i kommynen Secheval; han är far till 6 barn, och, som man försakrar, fattigare an mången tiggare, men likväl alltför stolt att begra en allmosa, och alltför redlig att behålla en sak, som ej tillhör honom. Lyckligt det land, der en tidning inom loppet af fyra numror, kan bafva tvenne sådana drag att berätta. en