Å
it en man, som allt ålade Er att respektera?
Den ankl. Jag har länge velat åt honom.
Presid. Af hvad skäl då? l
Den ankl. I anseende till de orättvisor, han
jegåtlt emot mig i pensionen. !f
Presid. Domstolen kan, af hvad sem nu
asserat, sluta till huruvida Ni varit en lydig !
ch läraktig elev. (Till Käranden) fordrar Ni j
ågot skadestånd? :
Käramden. Nej, Hr President. Några da-
sars besinningstid, jag menar fängelse, är allt
vad jag önskar.
Domstolen fällde Eduard till fem dagars fån-
selss och 100 francs böter.
U
Ett arbetarefolk, vid namn Roger, beboddel
ett htet rum i en af de folkrikaste delarne af
Paris; men der de blott med största svårighet
kunde lifnära en talrik familj. I September!
nånad forlidet år infann sig hustru Roger hos
Ar Dechedin, livneväfnads-fabrikant, och fick!
der arbete, till följe af ett rekommendations-
bref, som hon föreviste från em fru Guilmard.
Man lemnade henne i flera repriser skjortor att;
laga, som hon alltid ganska riktigt återbar; Men;
December månad uteblef ett dussin, som man:
anförtrott henne. Man frågade nu efter hos fru
Guilmard, hvilken förklarade, att hon aldrig
lemnat något bref åt hustra Roger. Man gick
nu hem till deras boning, men de hade lemnat
sitt rum och två täcken hade försvunnit med
dem. Roger inställdes nu inför Rätten, såsom
anklagad för stöld, och hans hustru för för-
falskningsbrott samt undansnillning af betrodt
gods. Hustrun är ännu ung, men hennes drag
bära stämpeln af lidande och betryck. Mannen:
är i sin bästa ålder af ett ärligt och ångerfullt
utseende. Alla åhörarne, äfvensom herrar jury-:
män, betrakta dem med deltagande, och önska
på forhand, att de ej måtte befinnas brottslige.
Presidenten Dupuy tillfrågade dem med god-!
het: Roger, huru har ni kommit att begå den
stöld, hvarför ni är anklagad ? i
Roger (med mycken rörelse) : Ja, mine her- ;
rar, det är sant, att jag var brottslig, men jeg.
var också mycket olycklig. Jag hade intet ar
bete, min hustru och mina två små barn voro:
rof för eländet. En dag, då jag förgälves ge-!
nomvandrat Paris, för att söka arbete, återkom
jag hem, fann min hustru i tårar och mina
nästan nakna barn, som begärde bröd. Vid:
denna sorgliga anblick förvirrades mina sinnen, i
förtviflan bemäktigade sig min själ, och jag ka-;
stade mig öfver ett par täcken och rågra skjor-
tor, som funnos i rummet, och dem jag pant-
satte för att köpa bröd.
Dessa ord, uttalade med sanningens röst,
åstadkommo på åhörarne och jury-männen ett
intryck, som svårligen låter sig beskrifvas.
Presidenten. Hustru Roger, ni bekänner,
att ni skrifvit ett bref, undertecknadt Guilmard?
Den anklagade. Ja, Hr President, men det
skedde med hennes tillåtelse.
Vittnana framkallas nu. Fru Guilmard infann
sig icke. Presidenten låter uppläsa de förkla-
ringar, hon afgifvit vid ransakningen, och hvil-
ka väcka en rättmätig förtrytelse, som sjelfva
jury-männen knappt kunde dölja. Hon börja-
de med den försäkran, att hon alldeles icke gif-
vit hustru Roger rättighet att skrifva hennes
namn; men på instruktions-domarens föreställ-
I ningar, erkände hon sedermera, att saken kun-
ide vara möjlig. De afhörda vittnena intyga
I imedlertid, att de varit närvarande, då fru Guil-
I mard låtit skrifva brefvet, men att hon under
i ransakningen gjort flera försök att få denna om-
ständighet förtegad.
I Efter några rörande ord af sakföraren eeh en
I välvillig resum af presidenten, öfverlägga jury-
männen några minuter, oeh förklarade derefter
Ide anklagade oskyldiga. Detta resultat, hvarpå
lingen tviflat, var likväl ett alltför otillräckligt
skadestånd för den arma modern, som, i trots
af sin oskuld, måst tillbringa fem månader i
fängelse, skild från sina barn.
De anklagade afhöra med en lifig glädje sitt
frikännande. Roger vände sig derefter till jury-
männen, sägande: M. H.! jag försäkrar er,
att denna lexa skall alltid qvarstå i mitt minne.,
Jury-männen göra en insamling, advokaterne
deltaga deri; vaktmästare, gensdarmer, vittnen
och nästan alla åhörarne, rörda af de båda makar-
nas svåra belägenhet, nalkas deras försvarare
och lemna honom sin skärf. Genom denna
vackra gåfva bli de sålunda i stånd att åter-
vända till sin hemort, att der hemta sina barn,
som kyrkoherden i byn imedlertid af barmher-
OR 28 II AA