Eduard SY, em ung fashionabel om 15
år, infann sig vid den korrektionella polisen,
ditstämd af herr N, repetitör och lärare vid
en undervisningsanstalt i Paris, hvarifrån Eduard
utkommit förlidet år, sedan han der genomgått
alla klasserna. Herr N berättar orsaken till
den började rättegången på följande sätt:
Alltsedan förliden Augusti månad, då herr
Eduard lemnade pensionen, hade jag icke hört
af den unge mannen, då jag för ungefar två
anivader sedan mötte honom i Luxemburgs-träd-
gi den. Han nalkades mig och sade temligen
Pärt: Ah, är det ni M. H.? Jag är rätt glad
att få råka er. Oaktadt den besynnerliga ton,
hvarmed detta yttrades, trodde jag likval, att
hen fögnade sig ofver mitt möte, och svarade :
P?Ah, det är ni, unge man! Nå, låt se, hvad
gora vi nu för tiden? Ha vj nu blifvit något
forvuftigare? — Det är inte fråga om så-
dant, svarade han, utan nu, då jag icke
mece:a står under eder ferla, är jag glad att kun-;
na säga eder, alt ni är en gammal skolfux, en;
skallig råtta, och jag hoppas, att mi nu vill stå
till svars för hvart och ett pensum och hvar:
och en qvarsittning, ni orättvist ålagt mig.
— Huru!? ropade jag, skulle jag stå till)
svars? Hvad menar ni med det? — För knäf-
-veln, det är ju klart, jag vill, att ni skall slåss
med mig.? — Ni skämtar, Eduard. — Dertill
har jag ingen kallelse. — Jag är ingen slags-
kämpe jag; om jag skulle slåss med alla de ele-
ver, jag nödgats aga, så skulle jag få fasligt
mycket att göra; för öfrigt byser jag alldeles
samma tanka, som J. J. Rousseau och afskyr
dueller. — J påminnen er väl, mine Herrar, de
sullima strofer den nya Eloisas odödlige för-
fortare skrifvit emot den ohygggliga dårskapen
ml dueller, med ett bläck, som jag skulle vå-
ga kalla sympathetiskt. J tron kanhända, att
denne unge kannibal lemnade mig i fred, när
jag för honom utvecklat mina principer. För
incen del. Tvärtom fattade han mig i kragen
och sade med en hemsk röst: Ni måste an-
Vingen slåss, eller säga mig hvarföre icke. —
Tor knäfveln det har jag sagt Er: för det jag
änte tycker om dueller; jag har aldrig slagits
och ärcar icke göra början med Er, som i sko-
lan var Hr Grisiers bäste elev. — M. H.
Edra principer äro orimliga. — Det är möj-
ligt, men jag står fast vid dem; de äro konser-
wativa, men Edra äro omstörtande. Då ban
slutligen såg att jag ej ärnade gifva vika, appli-
cerade han på mig två de dugtigaste örfilar,
som någonsin gifvits af en hamd och emottagit3
af en kind. Efter denna förfärliga misshand-
ling sade han: Nu vill jag åtminstone hoppas,
art Ni skall slåss. — Nu mindre, ån någon-
sin; men jag skall föra Er till en annan mark
än den, dit Ni ville föra mig. Dermed mena-
de jag eder domstol mine herrar. På denna
terräng är det åtminstone den rättvisa saken,
som segrar, och man vinner upprättelse, utan
att vålla någom menniskas död. Jag hoppas;
att J gillen mitt uppförande.
Presidenten. Helt visst. (till den anklagade
Den utväg Ni valt är alltid straffbar, men i syn