Fr rr
FRANSKA DOMSTOLS-SCENER.
Inför Assisrätten i Paris inställdes en person
vid namn Larroube, anklagad för tiggeri och
lösdrifveri. Han hade ingen advokat, och be-
höfde det icke heller, emedan hans tunga ägde
en särdeles rörlighet och han nu fick tillfälle
att lemna henne fritt lopp. Man anklagar mig
för att hafva tiggt! ropade han; hvarföre
skulle jag göra det? jag hade penningar och
har ännu!, hvarvid han klingade med några
sm? silfvermynt. Man anklagar mig för lös-
drifveri; jag lösdrifvare! jag gifva elaka exem-
el åt mina likar! jag, som tvertom gör mig
ev yrke af, att föra dem på dygdens väg. Man
är lösdrifvare, när man icke har något närings-
fång, säger ni? Nå väl, jag är skolmästare och
lär läsa, skrifva och räkna åt hvem som ril
hed:a mig med sitt förtroende. Jag är profes
sor i den andeliga musiken, och herr prokura
torn har i sin hand certificater från åtskillig:
lutherska konsistorier. Dertll är jag professo
a klarinet! Dervid framdrog han ur slarf
Vvorua af sin drägt tvenne fragmenter af el
gammal klarinett, som han satte tillhopa oci
började derur tvinga de mest skärande toner
detwe instrument någonsin frambragt. Presiden
ten hämmade likväl hans musikaliska ifver, och
prokuratorn uppläste nu åtskilliga ganska be
synnerliga certificater. Ett af dem intygade
att den anklagade, vid sina sånglektioner, upp
fört sig med moderation och anständighet mo
sina elever af bida könen; ett anmat betygade
att Larroube uppfunnit en py melodi i tvänn
delar till en psalm; att han var en ganska go
sångare, och att hans sång, till följe af han
oklanderliga methed, var på en gång allvarli
och harmonisk.
Allmänna åklagaren yrkade icke desto min
dre på lagens tillämpning, och domstolen fälld
honom till fängelse för tiggeri.