ad Och SOHUCISREeNed EM - A AA ot
rågar jag: var det verkeligen så underligt, så j:
naturligt, att denna bild, ställd lifslefvande:
ramför henne och hennes upprörda känslor,
verkade mera än förnuftets strid med stolthet
och fördom m. m.?6)
Nu har jag den äran att anmäla mig hos re-
senseaten i Dagligt Allehanda. Det säger:
Men han kan icke med en svensk ädlings
uppfostran blifva slafbandlare.
Hvarifrån har rec:n tagit, att Bruno fått en
svensk ädlings uppfostran; tvärtom, han blef en
itkastad eller rättare rymde ur fädernehuset, innan
han ännu var halft bildad, och i hvilket säll-
skap kom han då? Det vet man ej; men möj-
igt är det, att med hans odanade, vilda, väld-
samma lynne kunde han någon gång blifva hvad
som hälst, under det att hans medfödda ädlare
böjelser understundom visade honom den orätta
väg, han beträdde, och hvarifrån han eckså tid
efter annan återkom.
Vidare säger Rec. i Dagl. Allehs
Men att Serena, efter den bekänne.se han för
henne gör, kan fortfara att älska honom, samt,
utan att vara ofvertalad, tvärtom snarare af al-
Ja afrådd, kan vilja göra henom vill herre öf-
yer sitt öde, är rent af otankbart.
Denna anmärkning är ett bevis på, att Red.
ej känner kärleken, dess magt, dess uppoflrin-
gar, dess våldsamma verkan på vilja, förmåga; I
på tankans och själens utvecklingar.
En kärlek, sådan som Serenas och med hen-
nes veka och älskande hjerta, fastväxt så tillj
sägande med hennes inre väsende allt ifrån hen-
nes första år, hennes barndom, döfvad af tiden,
men ej utsläckt — en sådan kärlek skulle e-
undvikligen med fördubblad styrka uppflamma,
när Brunos ädla gestalt, med spår af lidande
och ånger, plötsligen stod framför henne vid
Ramm, vid samma träd, der han som yngling
frälsade hennes Nf, och wllika vid minnet af
den tid, då hon ensam verkade på hans vild-
sinta lynne; och denna kärlek, en gång åter-
väckt, skulle blifra, hyad den var och förblef,
stark som hälleberget, fast som klippan: den
skulle trotsa tid och händelser och motgångar,
och allt hvad som kunde möta på dess väg —
och den gjorde det!
Och jusi denna bekännelse, Bruno för henne
gjorde, skulle den ej snarare öka än minska
hennes kärlek? Jag frågar blott: Var ej denna
bekännelse ett bevis på att han ej ville bedra
henne, att han öppnade för henne hela sin själ,
sitt lidande, sin ånger, att han ville för henne
utveckla sina innerst dolda hemligheter, ville
visa sig sådan han var, ej bättre, ej sämre?
var det nu likgiltigt, hvad han va-
rit; frågan var endast, hvad han var; sådan han
nu visade sig, kunde en sådan kärlek som hen-
nes motstå honom?
Dessutom, en sådan kärlek förlåter allt, glom-
I mer allt, äfven om föremålet derför gör sig o-
värdig deraf, misshandlar henne och stöter hen-
ne ifrån sig med köld. Äfven då lifvas hos
henne denna kärlek och vore på nytt fär-
dig att förlåta och glömma. Sådan är qvin-
Inans kärlek, och den må jäfva mig, som det
I kan och förmår.
Recensenten i Dagl. Alleh. visar ock någo!
begär att göra Bruno till en bof, förmodliger
allt för slafhandelns skull. Det må så vara; mer
imedlertid har jag redan visat att, enligt min;
låsigter, kan jag omöjligen få Bruno hvarken til
I bof eller hjertlös bof.
I Nu slutligen, för att ej, enligt med Littera
Itur-Föreningens tidning, misstänkas för en allt
för ensidig beundran, erkänner jag, att den de
I förhatliga slafhandeln kvnnat vara borta, och
I
För henne
en våldsamhet, som icke framkallades af man
nens nesliga lefnadslopp? — Men, säger Ins.
detta var ju begånget i en annan verldsdel
I och modren kändej det icke. Så! åter e
ny sida af Bruno! Han måste således, efte
- SJ (or
törsoningen, tillbringa sina dagar under e
ständig lögn för modren! Det är detta beh
tl af lögn, hvarmed furierne gissla brot:slinge
a och drifva bonom till den enda försoning
som är honom beskärd, nämligen döden.
-16) Hvad som förargade Rec. var just alt en
stor talent som förf:s skulle taga sin tillflyl
n
) till en Deus ex machina, för att sönderhus
-) ga, der ett skådespel af den inre mesniskai
vil arbete bordt lösa. — Men det är just
detta håll, som förf:s förmåga icke ligge
mn! och derföre vore det önskligt, att hon ic
n,) försökte sig deråt. Det finnes nog ändo
aa An Ja. han kan samla tillräc