ad Och SOHUCISREeNed EM A AA ot rågar jag: var det verkeligen så underligt, så j: naturligt, att denna bild, ställd lifslefvande: ramför henne och hennes upprörda känslor, verkade mera än förnuftets strid med stolthet och fördom m. m.?6) Nu har jag den äran att anmäla mig hos resenseaten i Dagligt Allehanda. Det säger: Men han kan icke med en svensk ädlings uppfostran blifva slafbandlare. Hvarifrån har rec:n tagit, att Bruno fått en svensk ädlings uppfostran; tvärtom, han blef en itkastad eller rättare rymde ur fädernehuset, innan han ännu var halft bildad, och i hvilket sällskap kom han då? Det vet man ej; men möjigt är det, att med hans odanade, vilda, väldsamma lynne kunde han någon gång blifva hvad som hälst, under det att hans medfödda ädlare böjelser understundom visade honom den orätta väg, han beträdde, och hvarifrån han eckså tid efter annan återkom. Vidare säger Rec. i Dagl. Allehs Men att Serena, efter den bekänne.se han för henne gör, kan fortfara att älska honom, samt, utan att vara ofvertalad, tvärtom snarare af alJa afrådd, kan vilja göra henom vill herre öfyer sitt öde, är rent af otankbart. Denna anmärkning är ett bevis på, att Red. ej känner kärleken, dess magt, dess uppoflringar, dess våldsamma verkan på vilja, förmåga; I på tankans och själens utvecklingar. En kärlek, sådan som Serenas och med hennes veka och älskande hjerta, fastväxt så tillj sägande med hennes inre väsende allt ifrån hennes första år, hennes barndom, döfvad af tiden, men ej utsläckt — en sådan kärlek skulle eundvikligen med fördubblad styrka uppflamma, när Brunos ädla gestalt, med spår af lidande och ånger, plötsligen stod framför henne vid Ramm, vid samma träd, der han som yngling frälsade hennes Nf, och wllika vid minnet af den tid, då hon ensam verkade på hans vildsinta lynne; och denna kärlek, en gång återväckt, skulle blifra, hyad den var och förblef, stark som hälleberget, fast som klippan: den skulle trotsa tid och händelser och motgångar, och allt hvad som kunde möta på dess väg — och den gjorde det! Och jusi denna bekännelse, Bruno för henne gjorde, skulle den ej snarare öka än minska hennes kärlek? Jag frågar blott: Var ej denna bekännelse ett bevis på att han ej ville bedra henne, att han öppnade för henne hela sin själ, sitt lidande, sin ånger, att han ville för henne utveckla sina innerst dolda hemligheter, ville visa sig sådan han var, ej bättre, ej sämre? var det nu likgiltigt, hvad han varit; frågan var endast, hvad han var; sådan han nu visade sig, kunde en sådan kärlek som hennes motstå honom? Dessutom, en sådan kärlek förlåter allt, glomI mer allt, äfven om föremålet derför gör sig ovärdig deraf, misshandlar henne och stöter henne ifrån sig med köld. Äfven då lifvas hos henne denna kärlek och vore på nytt färdig att förlåta och glömma. Sådan är qvinInans kärlek, och den må jäfva mig, som det I kan och förmår. Recensenten i Dagl. Alleh. visar ock någo! begär att göra Bruno till en bof, förmodliger allt för slafhandelns skull. Det må så vara; mer imedlertid har jag redan visat att, enligt min; låsigter, kan jag omöjligen få Bruno hvarken til I bof eller hjertlös bof. I Nu slutligen, för att ej, enligt med Littera Itur-Föreningens tidning, misstänkas för en allt för ensidig beundran, erkänner jag, att den de I förhatliga slafhandeln kvnnat vara borta, och I För henne en våldsamhet, som icke framkallades af man nens nesliga lefnadslopp? — Men, säger Ins. detta var ju begånget i en annan verldsdel I och modren kändej det icke. Så! åter e ny sida af Bruno! Han måste således, efte SJ (or törsoningen, tillbringa sina dagar under e ständig lögn för modren! Det är detta beh tl af lögn, hvarmed furierne gissla brot:slinge a och drifva bonom till den enda försoning som är honom beskärd, nämligen döden. -16) Hvad som förargade Rec. var just alt en stor talent som förf:s skulle taga sin tillflyl n ) till en Deus ex machina, för att sönderhus -) ga, der ett skådespel af den inre mesniskai vil arbete bordt lösa. — Men det är just detta håll, som förf:s förmåga icke ligge mn! och derföre vore det önskligt, att hon ic n,) försökte sig deråt. Det finnes nog ändo aa An Ja. han kan samla tillräc