stidda fraser, är ett stort ändamål vunnet, all-
deustund och emedan det anses så mycket lär:
dare af mängden: — Sanna; falska eller skefva,
det är det samma.
I så fatta omständigheter har jag nu mera
gjort mig till en regel att ej blindt antaga en
Recensents mening, 1) utan först en liten smu-
la undersöka, om det verkligen sig så förhålla
månde, som Recensenten sig yttrar, eller åtminsto-
ne, om min känsla tycker så, andra obetaget
att tycka annorlunda 2).
Det, som också ofta gjort mig något bryderi,
är Hrr Recensenters olika omdömen om ett och
samma arbete: såsom till exempel: om Gran-
narne:
Red. i Dagligt Allehanda säger:
Att man ej varseblir någon egentligen ledan-
?de id, som genomgår det hela, något ideelt
band, som sammanhåller de särskilda taflorna
tll utveckling och åskådliggöramde af någon
grundtanke, som utgör själen i arbetet.
BRecensenten i Litt. För:s tidning säger åter:
2den är ett vida mer fulländadt helt, (än Ni-
??na) helgjuten från början till slut.
Hvilken skall man nu tro? visserligen lutar
j:g åt den sednares sida; men ho vet: det för-
ra låter så grant och så lärdt.
Efter dessa små anmärkningar, följer nu hvad
som min känsla och mina åsigter anse vara af
dessa Hrr Rec:r origtiga eller rent af falska om-
dömen öfver ifrågavarande arbete; jag upp-
repar, att det endast är mina åsigter; som så-
dana få de gå och gälla för hvad de kunna,
med rättighet för andra att tycka efter behag.
Aftonbladet kallar händelsen försoningen på
Ramm emellan ma chere mere och Bruno en
knalleffektsen: att den visst ej är en kvar-
dacshändelse, m. m.. Men äro dessa anmärk-
ningar och epitheter sanna? att äfven de vana-
sic hästar kunna tega orätt väg i mörkret, är,
tror jas, ej något ovanligt, 1 synnerbet om ku-
sken är försumlig och dertill med genom dagens
händelser liten smula tankspridd; blott en lätt
iryckning eller dragning på ena tömmen vid
körvägen kan härtill bidraga. Att åskan går
och hästar skena af en stark blixt eller åskknall
är också, som det synes mig, ganska hvardagli-
ga händelser. 3)
BRecensenten kallar Bruno, en hjertlös bof,
—en bjertlös bof, detta är något strängt, mer
än som tillåtet är, orättvist: så tycker jag åtmin-
stcne.
En hjertlös bof frågar lika litet efter sin mors
fö. bannelser; som slafvarnes plågor; han skil-
jer ej på last och dygd; hau hånar allt ädelt
och oskuldsfullt, han gör inga bekännelser för
den han älskar, om nemligen ham kan älska
på satt vi vanligen mena med älska; ham be-
drar henne med kall blod, för att vinna sina af-
sigter. — Så tror jag er fyertlös bof skulle
hancla; och jag frågar: visar sig hos Bruno må-
gon enda af dessa egenskaper? 4)
Vidare: Recensenten säger:
Ölver gossen, som tog penningar på sin mors
Pkontor, förkunnas en förfärlig förbannelse;
?men mannen, som med full besinning länge
Ptrampat menskligheten under fötterna, tages
?tl nåder.
Denna anmärkning eller detta omdöme synes
mig så vida vara origtigt, som ingenstädes i
Grannarne anmärkes eller upplyses, att ma chere
mire på något sätt kände Brunos lefnadshän-
de!ser under hans frånvaro från fädernehuset;
3 allt fall såg en mor med ma chere meres ka-
raktär endast och klarast stölden, skammen
vanäran i sitt hus, sin slägt; blott på afstånc
kun.le brott komma i beräkning, begångna i e!
annan verldsdel 5).
1) är det först numera, som Ins. beslutit at
icke blindt? antaga en recensents mening
Stilen förråder, att Ins. är en gammal man
och det är således underligt, att han så sen
or co det man aldrig bör blindt antag