stidda fraser, är ett stort ändamål vunnet, alldeustund och emedan det anses så mycket lär: dare af mängden: — Sanna; falska eller skefva, det är det samma. I så fatta omständigheter har jag nu mera gjort mig till en regel att ej blindt antaga en Recensents mening, 1) utan först en liten smula undersöka, om det verkligen sig så förhålla månde, som Recensenten sig yttrar, eller åtminstone, om min känsla tycker så, andra obetaget att tycka annorlunda 2). Det, som också ofta gjort mig något bryderi, är Hrr Recensenters olika omdömen om ett och samma arbete: såsom till exempel: om Grannarne: Red. i Dagligt Allehanda säger: Att man ej varseblir någon egentligen ledan?de id, som genomgår det hela, något ideelt band, som sammanhåller de särskilda taflorna tll utveckling och åskådliggöramde af någon grundtanke, som utgör själen i arbetet. BRecensenten i Litt. För:s tidning säger åter: 2den är ett vida mer fulländadt helt, (än Ni??na) helgjuten från början till slut. Hvilken skall man nu tro? visserligen lutar j:g åt den sednares sida; men ho vet: det förra låter så grant och så lärdt. Efter dessa små anmärkningar, följer nu hvad som min känsla och mina åsigter anse vara af dessa Hrr Rec:r origtiga eller rent af falska omdömen öfver ifrågavarande arbete; jag upprepar, att det endast är mina åsigter; som sådana få de gå och gälla för hvad de kunna, med rättighet för andra att tycka efter behag. Aftonbladet kallar händelsen försoningen på Ramm emellan ma chere mere och Bruno en knalleffektsen: att den visst ej är en kvardacshändelse, m. m.. Men äro dessa anmärkningar och epitheter sanna? att äfven de vanasic hästar kunna tega orätt väg i mörkret, är, tror jas, ej något ovanligt, 1 synnerbet om kusken är försumlig och dertill med genom dagens händelser liten smula tankspridd; blott en lätt iryckning eller dragning på ena tömmen vid körvägen kan härtill bidraga. Att åskan går och hästar skena af en stark blixt eller åskknall är också, som det synes mig, ganska hvardagliga händelser. 3) BRecensenten kallar Bruno, en hjertlös bof, —en bjertlös bof, detta är något strängt, mer än som tillåtet är, orättvist: så tycker jag åtminstcne. En hjertlös bof frågar lika litet efter sin mors fö. bannelser; som slafvarnes plågor; han skiljer ej på last och dygd; hau hånar allt ädelt och oskuldsfullt, han gör inga bekännelser för den han älskar, om nemligen ham kan älska på satt vi vanligen mena med älska; ham bedrar henne med kall blod, för att vinna sina afsigter. — Så tror jag er fyertlös bof skulle hancla; och jag frågar: visar sig hos Bruno mågon enda af dessa egenskaper? 4) Vidare: Recensenten säger: Ölver gossen, som tog penningar på sin mors Pkontor, förkunnas en förfärlig förbannelse; ?men mannen, som med full besinning länge Ptrampat menskligheten under fötterna, tages ?tl nåder. Denna anmärkning eller detta omdöme synes mig så vida vara origtigt, som ingenstädes i Grannarne anmärkes eller upplyses, att ma chere mire på något sätt kände Brunos lefnadshände!ser under hans frånvaro från fädernehuset; 3 allt fall såg en mor med ma chere meres karaktär endast och klarast stölden, skammen vanäran i sitt hus, sin slägt; blott på afstånc kun.le brott komma i beräkning, begångna i e! annan verldsdel 5). 1) är det först numera, som Ins. beslutit at icke blindt? antaga en recensents mening Stilen förråder, att Ins. är en gammal man och det är således underligt, att han så sen or co det man aldrig bör blindt antag