Med min rival jag dock ömkan har! Den lärospånen står honom qvar. Han, i sin ordning, väl bort får träda, Ej töfvar länge förrn han får qväda: Jag, dåre, älskat — jag ock — en gång Men denna glädje blef icke lång; Ty jag blef slagen med fart ur brädet, — Och det blef ändan på hela qvädet. Läsaren skall kanske tro sig i det anförda stycket, liksom i ett par andra af de ofvan upräknade, skrifna i samma verslag, finna någo! tycke af den vitaliska sångmön. Det råder likväl påtagligen i bottem af Hr B-s skaldskap för mycken originalitet, för att med anledning af en måhända, hvad sem mot bästa vett och vilja lätt kan hända, tillfällig och i alla fall mera formell än andlig sammanstämmelse, man skulle kumna positivt beskylla honom för berådd imitation. Imedlertid gjorde Hr B. kanske bäst i att, tillundvikande af all misstanka, så gerna afstå från det i anmärkta stycken begagnade verslag, hvilket man verkligen vänjt sig att betrakta såsom egendomligt för Vitalis, och hvars begagnande af annan man derför så lätt kommer under rubriken litterärt snatteri. Om en af Er B. ofta nyttjad vitalisk ordform, verbet månde, borde detsamma gälla, så vida erdet icke verkligen vore för den humoristiska stilen i allmånhet alltför oskattbart, för att icke böra få I passera utan anmärkning hos hvem som heldst. Poemerna Johan iIl, Krig och Fredy Emmas bigt, Företrädet, ?Läroboken, Trösteord till en vän som fått korgen, Slidpartiet, Höga löfien, Alla bli lika i nöden, med flera, äga mindre egentlig humor än naivetet, sprittande qviekhet och epigrammatisk udd. Vi hafva yttrat att skämtet och humorn är den rådande karakteren i denna diktsamling. Det finnes hkväl här en mängd småstycken, som äro sjungna i en helt annan tonart. I någre, såsom Sång för Gottlands Jägarförbund, uttalar sig en frimodig och manlig anda; andra, såsom Till Hilma II; Mina stjernor, Skymningen, Farväl tll Hilma, Båtfarten, Aterseendet, Qvinnoögat, och flera, äro inspirerade af en varm, romantisk, svärmande känsla, en lekande fantasi, och förtjena väl plats bland det bästa vår nyare litteratur i detta skaldeslag eger att uppvisa; vi kunna icke neka oss nöjet att af dessa sednare införa ett par, och vi välja dertill de kortaste. Återseendet. I den glada sommarqvällen Ser jag då de kä:a ställen, Der, som barn, jag fordom lopp. Solen är i nedergången, Men hur mången sol, hur mången Går ej i mitt minne opp! Mer och mer jag känner trakten , Mer och mer mig griper makten Af ett saligt glädjerus. Jag vill hasta, — jag vill dröja, — Skall mitt öga snart ej röja Röken från min moders hus? Liksom förr hörs lunden susa, Liksom förr hörs bäcken brusa, Men mitt hjerta högre slår. Sig naturen lik förblifver, Menskan blott hvar urknäpp gifver Nya fröjder, nya sår. Under denna gamla eken Satt jag ofta, trött af leken, Med Maria, barnsligt öm. Många år jag borta varit, Många haf jag sedan farit, Men hon var min skönsta dröm. Ej kan hon densamma vara, Men jag skådar henne bara Som en liten engel än; Sådan som med purpurfriska Läppar hon mig hördes hviska: Du är dock min bästa vän. Ej vårt afsked kan jag glömma, Ser ännu dess tårar stromma no 2 I 2 ee