Med min rival jag dock ömkan har!
Den lärospånen står honom qvar.
Han, i sin ordning, väl bort får träda,
Ej töfvar länge förrn han får qväda:
Jag, dåre, älskat — jag ock — en gång
Men denna glädje blef icke lång;
Ty jag blef slagen med fart ur brädet, —
Och det blef ändan på hela qvädet.
Läsaren skall kanske tro sig i det anförda
stycket, liksom i ett par andra af de ofvan up-
räknade, skrifna i samma verslag, finna någo!
tycke af den vitaliska sångmön. Det råder lik-
väl påtagligen i bottem af Hr B-s skaldskap för
mycken originalitet, för att med anledning af
en måhända, hvad sem mot bästa vett och vilja
lätt kan hända, tillfällig och i alla fall mera
formell än andlig sammanstämmelse, man skulle
kumna positivt beskylla honom för berådd imi-
tation. Imedlertid gjorde Hr B. kanske bäst i
att, tillundvikande af all misstanka, så gerna af-
stå från det i anmärkta stycken begagnade vers-
lag, hvilket man verkligen vänjt sig att betrakta
såsom egendomligt för Vitalis, och hvars be-
gagnande af annan man derför så lätt kommer
under rubriken litterärt snatteri. Om en af Er
B. ofta nyttjad vitalisk ordform, verbet mån-
de, borde detsamma gälla, så vida erdet icke
verkligen vore för den humoristiska stilen i all-
månhet alltför oskattbart, för att icke böra få
I passera utan anmärkning hos hvem som heldst.
Poemerna Johan iIl, Krig och Fredy
Emmas bigt, Företrädet, ?Läroboken,
Trösteord till en vän som fått korgen,
Slidpartiet, Höga löfien, Alla bli
lika i nöden, med flera, äga mindre egentlig
humor än naivetet, sprittande qviekhet och epi-
grammatisk udd.
Vi hafva yttrat att skämtet och humorn är
den rådande karakteren i denna diktsamling.
Det finnes hkväl här en mängd småstycken,
som äro sjungna i en helt annan tonart. I någre,
såsom Sång för Gottlands Jägarförbund,
uttalar sig en frimodig och manlig anda; andra,
såsom Till Hilma II; Mina stjernor,
Skymningen, Farväl tll Hilma, Båt-
farten, Aterseendet, Qvinnoögat, och
flera, äro inspirerade af en varm, romantisk, svär-
mande känsla, en lekande fantasi, och förtjena
väl plats bland det bästa vår nyare litteratur i
detta skaldeslag eger att uppvisa; vi kunna icke
neka oss nöjet att af dessa sednare införa ett
par, och vi välja dertill de kortaste.
Återseendet.
I den glada sommarqvällen
Ser jag då de kä:a ställen,
Der, som barn, jag fordom lopp.
Solen är i nedergången,
Men hur mången sol, hur mången
Går ej i mitt minne opp!
Mer och mer jag känner trakten ,
Mer och mer mig griper makten
Af ett saligt glädjerus.
Jag vill hasta, — jag vill dröja, —
Skall mitt öga snart ej röja
Röken från min moders hus?
Liksom förr hörs lunden susa,
Liksom förr hörs bäcken brusa,
Men mitt hjerta högre slår.
Sig naturen lik förblifver,
Menskan blott hvar urknäpp gifver
Nya fröjder, nya sår.
Under denna gamla eken
Satt jag ofta, trött af leken,
Med Maria, barnsligt öm.
Många år jag borta varit,
Många haf jag sedan farit,
Men hon var min skönsta dröm.
Ej kan hon densamma vara,
Men jag skådar henne bara
Som en liten engel än;
Sådan som med purpurfriska
Läppar hon mig hördes hviska:
Du är dock min bästa vän.
Ej vårt afsked kan jag glömma,
Ser ännu dess tårar stromma
no 2 - I 2 ee