nn nn
Bellman.
Jag, dåre, älskat — jag ock — en gång
Och höjde tappert min kärleks-sång,
Men jag blef slagen med hast ur brädet,
Och det blef ändan på hela qvädet.
Ack, till min mö stod så fast min lit!
Jag trodde korpen långt förr bli hvit,
An henne kall för den dumma låga,
Som var min vällust och blef min plåga.
Men hennes hjerta det var så stort,
Var ej för en, men för många gjordt;
Det rymligt var som S:t Petri kyrka,
Och alla sekter der fingo dyrka.
Ett ledigt altar jag äfven fann; — —
Mitt offer mottogs, och klart det brann,
Samt steg i hvirflar mot etherns ljusning,
Och allt var trånad och glöd och tjusning.
Hon på eröfringar sig förstod!
Hon kunde värma ett manligt blod.
Med minsta ynnest hon visste eckra,
Och sjelfva gallan hon kunde sockra.
I hennes öga ett etwas låg,
Som allting tände ehvart det såg.
Att jag tog eld var ju ingen under;
Ty då för tiden var jag ett tunder.
Hur det gick till endsst Herran vet,
Men sannt det är att jag blef poet;
Ty allt jag såg från en galen sida,
Och allt var godt uti verlden vida.
En annan so! uppå fästet red,
En annan mine såg gråtmildt ned,
Helt andra stjernor mig blickar sände,
Och skön var jorden förutan ände.
Ej fanns så naket ett ensamt berg,
Som ej jag klädde i diktens färg.
I tanken reste jag der vår koja;
Ej kärlek trifves der menskor stoja.
I hvarje like jag såg en vän,
Och alskad trodde jag mig igen.
Jag Edens dagar tillbaka drömde,
Och skaldebägarn så flitigt tömde,
Att yr i mössan jag nästan blef. —
Men rim jag smidde och vers jag skref
Till henne,? henne? — den tjusarinnan,
Det englabarnet, den huldgudinnan.
Hvad språket hade af granna ord,
Det blef en rätt uppå hennes bord.
Hvad hög lycksalighet sen jag rönte,
När med en kyss hon min platthet lönte,
Och hon mig nämnde vid såta namn,
Och ömt mig sträckte sin hulda famn
Med vattnad blick, med en suck vältalig! —
O du min dårskap! du dock var salig,
Jag kan, jag vill icke ångra dig,
Min högsta lycka du skänkt åt mig.
Men — lyrans toner bli allt för veka,
Och jag förglömmer att jag skall — leka.
Nå — hennes kärlek i frossa dog
Och jag på prosa mig åter slog.
Jag såg hur dikten allting förstorat
Och huru litet som jag förlorat;
I början kostade det väl på,
Att om sin himmel bedragen stå
Med hennes eder ännu i minnet,
Med hennes skönhet ännu för sinnet?
Men, Gudskelof! det är nu förbi
Med både kärlek och poesi.
Ej till mitt hjerta går mer en nyckel.
Jag redskap varit för qvinnogyckel,
Men blir det aldrig i tiden mer,
Steg äfven Venus från himlen ner.
Förj stora hjertan jag sen mig aktat;
Ty jag för nära har dem betraktat.
,