dent, som satt bredvid snällskrifvarne, bak örat.
Leader uppmanade folket att aflägsna Tories skri-
kare. — Detta skedde på ögonblicket. Det ull-
bakaträngda följet tog sin hämd genom hviss-
lingar. Leader höll nu sitt tal. Torykandida-
ten Sir George Murray vill tala. Hvem är det
som talar ? frågar eu valman. Hvem? Gub-
ben der?? — svarar en valman — jag tror
att det är en slågting till Hertigen af Cumber
land.? Och från alla sidor börjar man ropa:
ir George! Min vän George! Hur mår ku-
sin Ernst? Gå och lägg dig, stackars gosse, du
år sömnig. Se jag tror till och med han blir
ond. Nå, då vill jag kasta en lök åt honom,
så att han måtte bli tårögd af rörelse. Och
löken kom ganska riktigt till sin adress, och
nödsakade talaren att göra en liten grimas, hvar-
på han slöt sitt tal med följande ord: Jag
kan icke tacka eder för den nppmärksamhet J
skänkt mig, ty J hafven icke velat höra mig;
men jag önskar eder lycka till edert muzrtra
lynne. Följande dagen förkunnades under trum-
petskall Evans och Leaders seger. — Valet i
Southwark lofvade atttaga en fredligare utgång.
Hr Humphery och Hr Harwey äga de dervaran-
de valmännens röster, den förstnämnde för de
tjenster han serskildt gör dem, den sednare för
sina sällsynta talanger — han är, efter mitt om-
döme, den själfullaste, elegantaste och bäste
talare i underhuset (?). Dock kom ännu in i
sista stunden en Tory på tvären, en vid namn
Tichards, som visade sig på hustings, för
att der hemta sig ett förödmjukande nederlag.
Knappt hade han visat sig, förrän hans få an-
hängare blefvo ötverröstade af hvisslingar, hoj-
tamde och skrik. Det gröfsta ovett regnade på
dem ocolyeklige kandidaten. Mine herrar, —
sade den valman, som presenterade homom —
Hr Richards är värdig edra röster. — Hvem
är han väl, hvarifrån kommer han? Skicka det
pundhufvudet tillbaka till Knaresborough, som
icke ville veta af honom! Så den karlen ser ut!
o.s.v. Ytterligare rop och skrik. Hr Har-
wey framträder med ett ironiskt medlidande till
randen af Austings.: Lyssnen dock M. H.
till Hr Richards, han bar icke mycket att säga,
Nu öppnar Hr Richards munnen för att tala;
men just i detsamma kastar en man, som åt på
en smörgås, denna i ansigtet på honom. Kan-
didaten torkar helt lugnt smöret af sig, och
ämnar fortsätta sitt tal, men knappt har han
börjat, förrän ett med smör bes dt kålblad
kommer flygande och klibbar sig fast vid hans
rockärm. Midt ur den gapskrattande folkbopen
ropar en sträf qvinnoröst: Se nus är han ifi-
smord, nu kan han låta steka sig. Hr Richards
begärde icke någon ?pot: (omröstning efter
upprop). — Öfver den musikaliska sidan af saken
skrifver en i London vistande Fransman till bla
det Constitutionel: Med undantag af några
Ttalienska sångare, som vanställa Rossinis, Me-
verbeers och Aubers musik, hörer man sällan
musik på gatorna i London. Ännu mera säl-
lan lockas invånarne till fönstren genom de röd-
rockiga regementernas hornmusik; men sedan
tvenne dagar har ett döfvande musikraseri fal-
lit på Engelsmännen. Och hvilken harmoni,
gode Gud! groftoniga bleckinstrumenter, gälla
klarinetter, ackompagnerade af stora pukor. Det-
ta musikaliska oväsen hörde jag i går draga
förbi mina fönster. Som en äkta Fransman
stack jag hufvudet ut genom fönstret; jag trod-
de jag skulle få se ett gardesregemente, eller åt-
minstone några Böhmiska lindansare, hvilka för
en pence visa Engelsmännen sina konster. Men
jag bedrog mig; jag såg någonting helt annat
än soldater i guldbroderade uniformer, än Böh-
miska lindansare; jag såg hvad man i England
kallar valfriheten draga förbi och skråla. Före
ställ er en procession, iklädd allt hvad ni finner
i ett klädmäklarestånd; ena hälften af sällskapet
bar sidenfanor broderade med guld, hvilkas
värde skull2 hafva räckt till att för ett helt år
förse alla dessa trashankar med bröd och porter;
andra hälften förde taflor, på hvilka stod den
ene kandidatens för Westminster namn. Detta
trasiga, af öl berusade, följe utgjorde hans pro-
cession.
Under titel: Hertigen af Rovigo och
Achmet Bey, innehåller en Fransk tidning
följande, något mystiska, artikel:
ne ff dr oo PF PD ossAa förda hafölaot — ANV