dent, som satt bredvid snällskrifvarne, bak örat. Leader uppmanade folket att aflägsna Tories skrikare. — Detta skedde på ögonblicket. Det ullbakaträngda följet tog sin hämd genom hvisslingar. Leader höll nu sitt tal. Torykandidaten Sir George Murray vill tala. Hvem är det som talar ? frågar eu valman. Hvem? Gubben der?? — svarar en valman — jag tror att det är en slågting till Hertigen af Cumber land.? Och från alla sidor börjar man ropa: ir George! Min vän George! Hur mår kusin Ernst? Gå och lägg dig, stackars gosse, du år sömnig. Se jag tror till och med han blir ond. Nå, då vill jag kasta en lök åt honom, så att han måtte bli tårögd af rörelse. Och löken kom ganska riktigt till sin adress, och nödsakade talaren att göra en liten grimas, hvarpå han slöt sitt tal med följande ord: Jag kan icke tacka eder för den nppmärksamhet J skänkt mig, ty J hafven icke velat höra mig; men jag önskar eder lycka till edert muzrtra lynne. Följande dagen förkunnades under trumpetskall Evans och Leaders seger. — Valet i Southwark lofvade atttaga en fredligare utgång. Hr Humphery och Hr Harwey äga de dervarande valmännens röster, den förstnämnde för de tjenster han serskildt gör dem, den sednare för sina sällsynta talanger — han är, efter mitt omdöme, den själfullaste, elegantaste och bäste talare i underhuset (?). Dock kom ännu in i sista stunden en Tory på tvären, en vid namn Tichards, som visade sig på hustings, för att der hemta sig ett förödmjukande nederlag. Knappt hade han visat sig, förrän hans få anhängare blefvo ötverröstade af hvisslingar, hojtamde och skrik. Det gröfsta ovett regnade på dem ocolyeklige kandidaten. Mine herrar, — sade den valman, som presenterade homom — Hr Richards är värdig edra röster. — Hvem är han väl, hvarifrån kommer han? Skicka det pundhufvudet tillbaka till Knaresborough, som icke ville veta af honom! Så den karlen ser ut! o.s.v. Ytterligare rop och skrik. Hr Harwey framträder med ett ironiskt medlidande till randen af Austings.: Lyssnen dock M. H. till Hr Richards, han bar icke mycket att säga, Nu öppnar Hr Richards munnen för att tala; men just i detsamma kastar en man, som åt på en smörgås, denna i ansigtet på honom. Kandidaten torkar helt lugnt smöret af sig, och ämnar fortsätta sitt tal, men knappt har han börjat, förrän ett med smör bes dt kålblad kommer flygande och klibbar sig fast vid hans rockärm. Midt ur den gapskrattande folkbopen ropar en sträf qvinnoröst: Se nus är han ifismord, nu kan han låta steka sig. Hr Richards begärde icke någon ?pot: (omröstning efter upprop). — Öfver den musikaliska sidan af saken skrifver en i London vistande Fransman till bla det Constitutionel: Med undantag af några Ttalienska sångare, som vanställa Rossinis, Meverbeers och Aubers musik, hörer man sällan musik på gatorna i London. Ännu mera sällan lockas invånarne till fönstren genom de rödrockiga regementernas hornmusik; men sedan tvenne dagar har ett döfvande musikraseri fallit på Engelsmännen. Och hvilken harmoni, gode Gud! groftoniga bleckinstrumenter, gälla klarinetter, ackompagnerade af stora pukor. Detta musikaliska oväsen hörde jag i går draga förbi mina fönster. Som en äkta Fransman stack jag hufvudet ut genom fönstret; jag trodde jag skulle få se ett gardesregemente, eller åtminstone några Böhmiska lindansare, hvilka för en pence visa Engelsmännen sina konster. Men jag bedrog mig; jag såg någonting helt annat än soldater i guldbroderade uniformer, än Böhmiska lindansare; jag såg hvad man i England kallar valfriheten draga förbi och skråla. Före ställ er en procession, iklädd allt hvad ni finner i ett klädmäklarestånd; ena hälften af sällskapet bar sidenfanor broderade med guld, hvilkas värde skull2 hafva räckt till att för ett helt år förse alla dessa trashankar med bröd och porter; andra hälften förde taflor, på hvilka stod den ene kandidatens för Westminster namn. Detta trasiga, af öl berusade, följe utgjorde hans procession. Under titel: Hertigen af Rovigo och Achmet Bey, innehåller en Fransk tidning följande, något mystiska, artikel: ne ff dr oo PF PD ossAa förda hafölaot — ANV