ACL al JUTCU Vival, SUVI fe OA
att Augustus var den mest nitiske vårdare af
folkets och senatens rattigheter (hvilket, i pa-
renthes sagdt, innebär en motsägelse), och att
hans styrelse ägde utseendet af en konstitutio-
nell monarki i våra dagar. Antingen måste
förf. hafva egna underrättelser om Augustus,
eller ock förvända begrepp om en konstitutio-
nell monarki. Detta sista är det troligaste;
man har fått vänja sig att hos de ex professo
lärde träffa icke mindre förvirrade begrepp om,
hvad konstitutionaliteten är, än om hvad den
bör vara.
Ganska riktigt är, hvad förf. anmärker om
Romrarnes förakt för industri och om omöjlig-
heten att väcka dem till I:f i detta afseende,
till en verksamhet, som kunde trygga deras be-
stånd genom sig sjelfva. Detta är en olycka, !
som alltid vidlådar de folk, som blifvit uppam-
made i höga begrepp om egen storhet, om fä-.
drens ära, med ett ord i högmod och dunster. !
Ingen är en större förrädare mot sitt fädernes-
land än den, som genom ett idkeligt ropande!
på denna ära, genom kittlande af nationalför-
domar och genom skrytet om forntida bragder, !
förslöar ett folks känsla för de ting, som en-:
samme kunna försäkra dess bestånd, sedan om- !
ständigheterna ej mera tillåta det att existera!
genom bragder och ära. Sann ära finnes, !
som bör helig. hållas och vårdas; men den lig- !
ger icke i radomontader och understödjande af
ett falskt högmod. i
Tillfälle ar icke att ingå i en fullständigpröf-
bing af förf:s framställning af det nyare Euro-
pa, eller, som han ser det, Europa efter West-
faliska freden. Han har orätt, då han, i an-
ledning af Europåernas eröfiingar utom Europa,
frågar: Hvem skulle hysa den romartanken,
att vilja kufva dessa folk, för att sedan utan
egen möda frossa till egen förstöring af deras
rikedomar? Vi fråga tillbaka: hvilken annan
tanke än denna Romartanke har ledt någon
stat till dessa eröfringar! Se på Spanien, HBol-
land, England, Frankrike, alla! Hvad Mis-
sionssamfundess och Bibelsällskapernas verksam-
het angår, så bedje vi förf. kasta en hastig:
blick på Paraguay och Söderhafsöarna. Verl-
den har aldrig sett en så hög religion, tom
kristendomen, men också aldrig en sa missbru-
kad.
Förf:s jemförelse mellanNapoleon och Cesar,
hans betraktelser öfver de nyaste händelserna i;
allmänhet, hans karakteristik öfver heliga allian-
cen 0. s. V., äro i många fall skefva. Han
tror, att heliga alliancen remnade genom
Ludvig Filips politik och Frankrikes närmande
till England. Men oniktigare har knappast nå-
gonsin blifvit påstådt; heliga alliancen har al-
drig varit starkare, aldrig verksammare än:
nu Han, som fostrades af den manligt
milda och den menskligt ståndaktiga Madame
de Genlis (Ludvig Filip), och han, som stod .
vid harts sida, lik Mxcenas, den konstitutio-
nelle biskopen från revolutionens barndom,
medborgare-emigranten (2?) från skräckregerin-
gen, utrikesministern från Napoleons ilyekli-
gaste dagar, hvilken Försynen velat bibehålla
öfver ett vanligt ålderdomsmått lik Nestor, för att
utveckla Ariadne-tråden genom det stora reve-
lutionsdramats irrgångar, jag menar —— — —I
Hvem gissar läsaren att Hr S. menar? Gissa
finge man, om icke händelsevis ett par omiss-
känneliga titlar förrådde föremålet för Hr 5S:s
entusiastiska beundran. Tror han verkligen, att
desse män, som, så vidt på dem berett, förfu-
skat den nya tidens karakteristiska sträfvamden,
stå i spetsen derför, så har hen sannerligen icke
begripit mycket af dessa sträfvanden. Men han
vill icke begripa dem; han säger sig tro, att,
om den nyaste revolutionens skötebarn icke ka-
stat sig in i den mest gifna reaktion, skulle
menskligheten slutligen kastat sig i heliga al-
liansens armar, for att undgå större olyckor.
Detta, så fortfar han, undgick ej deras skarp-
synta beräkning, och Talleyrand afgick till Lon-
don, för att derifrån spänna trådarna till en
ny politik i Eurepa.
Hela detta räsonnemang saknar icke mer än.
en enda liten egenskap, nemligen att vara sant.
Hvarken Ludvig Filip eller hans (numera för-
skjutne) Mzecenas? har i sin hand ens den rin-
gaste ända af de trådar, som nu leda Europas
politik; och de kunde aldrig få det, då de bör-
jade med att förneka grunden för sin egen till-
varo. Freden — så säger Ludvig Filip, ochi
så säger Hr Söderberg — freden är syftemålet
för och verkan af denna politik.? Åh ja! visst I