Kejsar Augusti tidsålder jemförd med när-
varande tid. Tal hållet vid rektoratets
nedläggande uti Carlstads gymnasium den
17 Juni 1837 af Histor. Lektor J. O. Sö-
derberg.
Svårligen kan någon ting finnas ledsammare
att se än en liten åsigt, som will spela stor,
en trång uppfattning af verldshändelserna, som
vill spela den vidtomfattande. Historien är ett
djupt studium; men hon är icke blott en ve-
tenskap, utan en konst; och sinnet för henne
skall vara lika väl medfödt, som för hvarje an-
nan konst. Det är ett lika stort, som allmänt
misstag, att man skall kunna blifva historicus
blott med minne och flit; och detta misstag
har nedsatt det sublima studiet.
Fr S. har icke blott trånga vuer; han har
dem äfven falska. Och falska blifva de deri-
genom, att han utgår från oriktiga jemförelse-
punkter. I början t. ex. uppställer han mot
hvarandra Romareväldet och Kristendomen ;
och derca jemförelse är falsk. Roms politik
(hvars materiella egoism han ganska riktigt an-
märker) kommer icke i fråga, då man vill an-
ställa jemförelse med en religion; och månne,
(för att undvika omsvep och genast kasta en
blick på resultater) icke en lika egoistisk och
materiel politik uppenbarat sig hos månget kri-
stet samhälle, som hos Rom? Den romerska
religionen — eller religionerne — föranledde
icke ovilkorligen denna politik; och om man
nödvändigt vill hafva ett samband mellan de
båda sakerna, kan man snarare säga, att det
var politiken, statsidgen, som föranledde reli-
gionen. Likasom hela den romerska bildnin-
gen, var den romerska religionen en indifferent
eklektisism, icke resultatet af en ledande ide,
icke produkten af nationens lynne och dess sjelf-
ständiga utveckling, och derföre vände den sig
blott åt det yttre, blef egoistisk och materiel.
Och likasom denna brist på sammanhållande
nationalitet — hvilken är något helt annat än
en tillfällig, fanatisk, utan klart sjelfmedvetande
verksam, artificiel fosterlandskärlek, ofta resul-
tatet af ett rått högmod — dref Romrarnes verk-
samhet utät, då intet intressant lif fanns inom,
likaså blef deras religion onationel, osamman-
hängande, utan ledande id, och utvidgade sig,
i stallet att utbreda sig, tog till sig alla gudar,
i stället för att uttränga eller tolerera dem.
Rom slukade alla länder, och Roms religion
slukade alla religioner. Den måste derföre gå
under, så snart den kom i konflikt med en.
annan, som ägde enhetens styrka eeh förkasta-
de detta amalgameringssystem, och som, detta
måste noga markas, hvilade på menniskokärlek
och en ren sedelära och omfattade hela menni-.
skoslägtet, i stället för att vara exclusivt natio
nel, sasom judaismen.
Men vid allt detta var dock ingalunda gifvet,
att elt kristet Rom varit otänkbart, behäftadt
med samma råa frätlust, materielt, egoistiskt,
utåt riktadt; historien visar oss flera exempel
på denna anomali, hvilken är tämligrn svår att
fatta för hvar och en, som ett ögonblick glöm-
mer stiftarens ord: mitt rike är icke af denna
verlden. Dessa ord, likasom de flesta vitala
grundsatserna i vår religion, hafva blifvit för-
bisedda, då dogmerne tillverkades, och sålun-
da är det förklarligt, att med kristendomen in-
träffat, hvad som icke skett med andra religio-
ner, nemligen att den funnits tillsamman med
alla möjliga statsformer, med alla samhällsprin-
ciper. Förf. antyder sedermera detta, dock u-
tan att förklara det.