yYvYalun, renen Till utgifvaren ef Sjette Aftonbladet. M. H. har gjort åtskilliga anmärkningar vid Hr f. d. Landshöfdingen Järtas märkliga skrift i Vetenskaps-akademien, rörande njugghetem af de anslag, som Ständerne beviijat åt vetenskaperna. Af dessa anmärkningar skulle det kumna synas, såsom hade Hr Järta varit något obillig och dessutom cke så noga följt samningen. Jag anser mig pligtig att söka försvara bemaålde herre, likasom jag här em dagen tog mig friheten att försvara general-tulldirektören. — Mitt hjerta ömmar för den angripne, i synmerhet om han är en af samhällets pelare och vårt lyckliga regemente således kunde lida i vyrdning, genom den vanvördnad, som visas dess fastaste stöd. Jag tror mig kunna antaga sasom axiom, att för statens ära och styrka är det af vida mindre vigt, att folkoch elementarskolor inrättas och doteras, än att Vetenskaps-akademier och s. k. lärda samfund upprätthållas med vederbörlig glans. Hvad ära och berömmelse och styrka har väl staten (— cest moi —) deraf, att allmogen och de lägre klasserne kunna läsa väl och skrifva och räkna och vete något? Hvilken oförvansklig gloire har deremot icke både nation och regering (— cest encore moi? —) af vidtberömda lärda samfund, som äro så lämpliga att öka våra och utländska lärdes, men framför allt våra magnaters titlar, under det ingea förnäm inländsk eller utländsk man bekymrar sig om att vara ledamot af Grenna eller Trosa eller Westerstads eller Qvistofta eller Horns skoledirektion! Det är således med stort skäl, sem man öfverlemnat åt de lägre klassernas egen omtanka eller åt några enskilda välgörare att inrätta småskolor, om de så åstunda, eller låta bli, om de finna det beqvämare, men deremot af lagstiftningen fordrar rundeliga anslag till de lärda samfunden, åtminstone till jettoner, för att förmå ledamöterna att komma upp. Hon må väl begripa sin skyldighet att på en lysande fot underhålla inrättningar, der Deras Excellenser sjelfve täckas taga säte och stämma! Jag skulle anse rätt vara, att på något lämpligt sätt öka den indirekta beskattning af 11,666; Rdr Bko, som Vetenskaps-akademien uppbär af alla Sveriges invånare. Man skulle ju kunna ge henne monopolium på katekeser, psalmböcker etc.; och sedan kunde man ju ändock fortfara med det påståendet, att lagstiftningen icke beviljat annat än spottstyfrar. Det är berömligt af M. H., liksom af Hr Järta, att icke väcka skandal och ond blod genom atti kalla almanacns-privilegiet vid dess rätta namn. Så snart man kan taga folkets pengar, utan att det märker någonting, så är det bra. Folket må gerna tro, att det är Hrr P. A. Norstedt Söner, och icke folket sjellft, som betala denna tunna guld till akademien, Tro befordrar lugn ock förnöjsamhet i landenom. Om ÅA. köper monopolet på p-almböckerna, B. på katekeserna O. s. vV., så kan man ju med godt fog säga, att det är icke folket, utan 4., som betalar den ena tunnan guld för psalmböckerna, icke folket, utan B., som betalar den andra för katekeserna, likasem det är icke folket, utan P. A. N. S:r, som redan betala den tredje för almanackorna. Dernäst har det förefallit mig högst obilligt att likasom förekasta regeringen, det hon icke med nog ifver pousserar dylika anslagsfrågor, men väl använder alla medel, för att genomdrifva andra, såsom för hofstaten, garderna, m. m. Bti en dylik förebråelse ligger lika mycken obillighet, som obekantskap med, huru det tillgår och bör tillgå i ett väl ordnadt samhalle. Der finnas interessen af högsta vigt och af secondär vigt. Båda böra befordras; men den djupare pohtiken ensam begriper, hvilka som blott äro skådebröd, och hvilka man bör lägga sig ut för. Förstår man icke detta, så bör man icke väcka ett käbbel, som kan blifva skandalöst, eller, som länsmannen Dreflund stafvade, skammalöst. Dessutom bör man besinna, att ingenting är af större vigt, än att alltid hafva någonting att förebrå ständerna. Man bör framkasta löshgen en eller annan proposition i ämnen, dem nationen anser vara af hög vigt, och så lemna den åt dess öde, snarare motarbeta, på det de s. k. folksombuden må kunna häcklas vid tillfälle. Det gör alltid godt. Mera en annan gång em åtskilligt, hvari jag anser M. H. vara obillig mot vederbörande. Salutem i