sar Nälten icke beröfva Parterne; lika litet som R. kan befria sig sjelf från en slik ransakings-skyldighet, om målet än åter förvistes 10. ånger till General-Tull-Styrelsen. På detta acharnerade försvar lemnar Minera i dag en replik, som verkligen tycks vara ämnad att tränga djupare in än till skinnet. Den nnehåller nemligen följande hufvudargument. Hvad åter angår det förmenta grufliga bekymet, som vi sägas hafva, rörande (2) Allehandas åsigter uti tullmålet; så beror sådant på ett misstag af Allehanda. Hvad som uti förevarande casus skulle kunna bekymra oss, är ingalunda Allehandas åsigter, med hvilka det aldrig bar någon fara, emedan de komma och gå oförhindradt, utan våra egna ideer, som blifvit sammanblandade med besagde Allehandistiska åsigter, och dem vi gerna skulle vilja hafva frånskilda medan tid är. Af detta följer solklart, att Minerva och Dagl. Allehanda, långt ifrån att hafva fred med hvarandra, tvertom äro staddai full simulaker. Att de komma öfverens i sak, får icke bevisa något mot deras egna försäkringar. När man sjelf säger att man är ärlig, att man ar samvetsgrann m. m., så bör detta gälla mer än de handlingar som visa motsatsen. Otrogne, nu er jag att du ej mer älskar mig, då du mer tror dina egna ögon än hvad jag säger dig, yttrade en gång en flicka, då älskaren råkat bli vittne till hennes ögonskenliga otrohet.