sar Nälten icke beröfva Parterne; lika litet som
R. kan befria sig sjelf från en slik ransak-
ings-skyldighet, om målet än åter förvistes 10.
ånger till General-Tull-Styrelsen.
På detta acharnerade försvar lemnar Miner-
a i dag en replik, som verkligen tycks vara äm-
nad att tränga djupare in än till skinnet. Den
nnehåller nemligen följande hufvudargument.
Hvad åter angår det förmenta grufliga bekym-
et, som vi sägas hafva, rörande (2) Alle-
handas åsigter uti tullmålet; så beror sådant på
ett misstag af Allehanda. Hvad som uti före-
varande casus skulle kunna bekymra oss, är in-
galunda Allehandas åsigter, med hvilka det
aldrig bar någon fara, emedan de komma och
gå oförhindradt, utan våra egna ideer, som
blifvit sammanblandade med besagde Allehan-
distiska åsigter, och dem vi gerna skulle vilja
hafva frånskilda medan tid är.
Af detta följer solklart, att Minerva och Dagl.
Allehanda, långt ifrån att hafva fred med hvar-
andra, tvertom äro staddai full simulaker. Att
de komma öfverens i sak, får icke bevisa nå-
got mot deras egna försäkringar. När man sjelf
säger att man är ärlig, att man ar samvets-
grann m. m., så bör detta gälla mer än de
handlingar som visa motsatsen. Otrogne, nu
er jag att du ej mer älskar mig, då du mer
tror dina egna ögon än hvad jag säger dig,
yttrade en gång en flicka, då älskaren råkat bli
vittne till hennes ögonskenliga otrohet.