återstod, då Red. ej kunde ikläda sig ansvar för
Hr E:s politik.
Idoktorn ändtligen gehör, för sin klagan åtmin-
ooh ee
arne i deras droschkor, du förstår! ....
En artilleritrain af fältkanoner kan
framföras på den nya vägen emellan
Jemtland och Trondhjem. — Sådant
kunde bli nödvändigt långt förr än man
Önskar och syres tförmoda.
En och annan läsare torde ännu erinra sig, att
Ir Doktor Engström utgifvit en resa i Norge,l
ch att denna resa blifvit af Aftonbladet recen-
serad med en välvilja och en utförlighet, med ett!
yemödande att länge vid denna bok uppehålla .
äsarens talamod, som tydligen adagalade redak-
i
ionens afsigt att visa sin aktning för mMarje för- )
sök att grundlägga en närmare bekantskap med :!
våra grannar, för hvarje man, som dertill bidra- .
ser, äfven då hans opinioner i en mer eller
mindre betydlig mån skilja sig från red:s egna. :
I nämnde resbeskrifning hade Doktor Eng-!
ström sagt, att den nya vägen mellan Jemt-
land vere så väl anlagd , att en artil-)
j
leritrain med fältkanoner på den kunde
framföras, med tillägg att sådant kunde
bli nödvändigt, långt förr än man önskade:
och syntes förmoda.? Detta Doktor Eng-
Ströms. uttryck togs sa, som hvarje läsare tagit
och täger det, d. Vv. s. som en antydning att
Sverge en gång torde behöfva att sända en artil-
leritiain med fältkanoner vill Norge; så togs
det äfven — utan tvifvel bona fide — af För- :
fattarn till Föreningsfördraget, och hvem skulle
taga det annorlunda hos en författare, som be-
sluter sina många förebråelser mot Norrmännen
med den ur samvetets djup hämtade tron: att
Norrmännen ej på lange, och kanske aldrig bli
rätt broderligt sinnade mot Nabofolket.
Nå väl: Doktor Engström laser recensionen,
läser Föreningsfördraget, besvarar till och med
den ifrågavarande recensionen, beärar Aftonbla-
dets redaktion vidare med sina skrifvelser, och sak-;
nar alldeles icke en god kanal till Författarn af för-
eningsfördraget och . . ... förklarar väl nu sitt
uttryck om artilleritrainen? Åh, icke än!
Först när mer än 14 år förflutit och ingen mer
tänker på denna recension, gör Hr Doktorn
red. personligen den äran, och ...... förklarar
väl nu sitt uttryck muntligen? Icke ännu. Skrift-
ligen? Icke heller. Ett par dagar efter besöket
hade Hr E. den artigheten att sända red. ett
manuscripl. Med denna sändning voro blott
tvenne vilkor förenade: att införa manuscriptet
i Tidningen eller att återsända det till boklådan. ;
Detta manuscript innehöll väl ändtligen ett nytt
svar på recensionen och den så nödvändiga
förklaringen af Hr Doktorns så allmänt missför-
stådda uttryek? Icke än. Manuscriptet var ett.
alldeles särskildt opus, ett försök att genom
Aftonbladet polemisera i Norska frågan. Re-
daktionen ogillade åsigterna, och ....-. åter-!
sände manuscriptet — det enda alternativ som
Red. tog för gifvet att Hr doktorn skulle
vända sig till Dagligt Allehanda eller Minerva
med sin artikel, som ägde åtminstone den för-
tjensten, att stå i strid med Aftonbladets åsig-
ter; men, om Hr doktorn gjort det, sluta vi
att han fått afslag, enår han med sin artikel
nödgats fly tll — — Freja. Der vann Hr
stone, men för sin artikel icke ännu.
Freja börjar sin första artikel med att införa
spridda stycken af Hr doktorns resa, samt att
icke infora hans artikel och icke hans förkla-
ring. I stället notificerar hon, att Aftombladet
vägrat införa doktor Engströms artikel med thy
åtföljande förklaring, hvilket naturligtvis vart
högst orättvist. — Efter en half veeka börjar
Freja sin andra artikel med att icke införa Hr
doktorns artikel, men att ändtligen införa hans
nödiga förklaring, såsom ett nytt, vackert prof
på Aftonbladsredaktionens redlighet.
Således äga vi ändtligen efter mer än
ett halft år Herr doktor Engströms förkla-
ring, och denna lyder så: Och fördenskull
repeterar jag härmed ånyo: att Norska
(märk väl Hr Sivertsson Norska) fältkano-
ners framförande till Sveriges stränder, för att
der såsom den Norska kaptenen K. yttrade sig,
försvara Norges frihet tillika med Sverges, kan bli
nödvändigt långt förr än man önskar och
synes förmoda: Detta sätt att repetera är i
sanning ovanligt, men tillstå måste man, att då
Or E. hade så mycket att tillägga för att för-
klara sin mening, var det nu i sanning hög tid.