möjlig, så tyckes Riksens Stäaders omsorg al- il:
drig kunna blifva nywuigare än då de söka ut-17
vägar att göra dylika malversationer miadre möj-jb
liga, och de blifva mindre möjliga ju merajlf
Contributionssättet blir simpelt och för den en-In
faldigaste klart och begripligt. i S
Man bär uti dessa upplysta tider anse somiår
ett axiom: Alt all finance inrättning, som ickelt
är grundad på kreditens bibehållande, är vicieuxg
och skadlig. Frankrike har spelt banqueroute s
uti Missisipiska systemen; England har icke
handlat bättre under Southsea-tiden och begge
dessa riken äga credit.
Sverige har betalt sin gild och betalar den
ännu, och äger ingen credit. Hvad månde väl;
orsaken vara till en sådan skilnad? Hvad månde
väl orsaken vara till några millioners förlust
genom uppbördsmins banqueroutter? Hvad till
alla restantier och non valeurs vid uppbörden?
Hyad månde väl orsaken vara till menighe-
tens klagan och missnöje öfver förtryck och i
dryga utlagor? till deras åtrå för revolutioneri
och den oro som riket och regering ligga under?
Friheten bliv aldrig bättre stadgad än då den i
rönes allestädes och då lagen skyddar hvar och ;:
en emot våldsverkan och tilltagsna malversatio- 1
ner; och när sådant åstadkomme:s, blifver en:
: frihets försvar icke ansedt som en parti.
utan som en nationel sak; samt den riksdagen,
då allt detta befrämjas, en välsignelse tor alla
I tider, under hviiken eget Folk lärer med nöje.
Itrifvas uti sina hembygder och främmande loc-
kas hit att njuta samma lycksalighet. Stockholm
Iden 4 Maj 1756. :
A. J. von Höphen.? 4
Med ordet statsman förstår man ej sällan en
diplomat, en finslipad politicus; ordet bar hkyväl
äfven en bättre betydelse och utmärker i denna
len man som har Jljust begrepp om nationernas
behof, om lagars nödvändighet och verkan —
som genom egen och historiens erfarenhet bil-:
dat sig en upphöjd och fördomsfri öfversigt af
hvad som erfordras och låter sig göra i statens:
styrelse. Af regeringssättet och omständigheter-
na beror, huruv.da statsmän lätt uppstiga hos
en; nation, och hvad vändning deras bild-,
ning tager. Under despotier och oligarkier:
vänder sig statsmannens studium egentli-
gen åt konsten att bedraga folket och aflåcka
det så stera skatter, som det möjhgen kan å-
stadkomma, samt att för öfrigt hålla det stilla.
Under institutioner, som medgifva folket sjelft
mera deltagande i afgorandet af statens angelä-
genheter, fordias mindre list, men deremot mera
redbarhet och mera kunskap. Svaga och okun-.
niga men listiga personer älska enväldet, eme-
dan talangen att vara listig der kan göra lycka, :
hvaremot kraftfulla och med ovanliga kunskaper;
utrustade män, älska att visa sin öfverlägsenhet
inför folket, om de ock någongång af en falsk
ambition förledas att brottas med folkets vilja
för äran att besegra den. :
Höpken var statsman i ordets vackraste bety-.
delse. Hans tankar om tvånget i nåaringarne
och hans åsigt om domstolarnes felaktiga orga-;
nisation, äro redan bevis derpå. Den ofantliga.
skada, tvånget i näringarne åstadkommit insågs.
redan före Höpkens tid— derom vittna mänga vid- i;
tagna men genom riksdagsintressenas inflytelse.
upphäfde forfattningar; men det inses än bättre
i vår tid, och det är i sanning ett ringa bevis
på kraft hos den närvarande regeringen, att den
ännu ej mägtat genomföra den grundsats af frihet
i näringar, hvilken den länge både i handling
och ord hyllat.
Asigten af domstolarnas felaktiga organisation,
eller rättare af dennas småningom tillvägabragta
afvikande från konstitutionens anda, är beun-
dransvärdt ljus. Från forntiden är nämnden
bibehållen, men har urartat. Dess grundidee
är, att alla häradets sjelfständige män skulle
representeras och kunna sitta däruti. Genom
vanan och, som H. uttrycker sig, en esprit
dusurpation hos domaren,) öfvergick nämnden
dock helt och hållet till den lägre allmogen
och förlorade sin stora vigt och betydelse, i
stället för att vara en vigtig och aktning väc-
kande representant af folket och dess frihet, och
en mägtig sporre för omtankan att förvärfva sig
insigter och att blifva en man för sik.)
Det är anmärkningsvärdt, huru konseqvents
de menniskor åro, som företrädesvis kalla sig
konservativa. Hvad som är verkligen urgam-
malt, uppvuxet med nationen och passar henne,
det se de gå förloradt, utan att ge, ens en sak-
nadens suck åt dess förstörelse; men en hor
utländskt otvg, verkliga nuisancer, som blifvi
0 of rn