han, på följande sätt, hur den ändtligen öfver-
ick honom:
När talet var ändadt, tridde Hon (Kej sarinnan)
ur sin bänk och vinkade mig till sig: då Hon straxi
med korta ord, men tydligen, bad jag ville an-
taga ett tecken af Hennes affektion och hafve
densamma för Henne. I detsamma hängde hor
öfver mig bandet och gaf mig handen, Jag
aflade koriligen en lyckonskan och tacksägelse.
Sedan gaf Hun likaledes, dock utan att någo
dervid tala, det blå bandet åt verklige Gehei-
meRådet Knes Romadanovsky samt det röda
åt Envoygn Cedercreutz och Vice-Amiralen Gor-
don. Oivanför Orden, som mig pähängdes,
var anbälftad en diamant, icke af pris, utan
endast till distinktion, som hvarken denna gån-
gen eller tillfören- säges vara händt androm.
Jag blef sedan helsad och gratulerad af samt-
lige Ordevsbröderne samt en hop af nationen
och allehanda stånd, som trängde till, att bety-
ga deras vänskap och fågnad. Ty änskönt, ef-
ter mitt tycke, j.g håller saken i sig sjelf för
fåfänga, så gör likväl detta folket deraf, och
besynnerligen af det blå bandet, mycket fjäs
och värde.
Hur djupt han kände samvetsaggen öfver mot-
tagandet af denna handpenning å ryskt inflytan
de, och huru han tröstar sig med den föreställ
ningen, att alltsaminans vore blott en kropplös
skugga kan lisaren se af följande iteration:
Jag är likväl helt orolig i mitt sinne, intill
des; jag kan hafva den lyckan att förnimma
E. KE. Maj:ts egen nådiga tanka. Gud är mitt
vittne, att jag icke kunnat häremot streta, mera
än jag gjort, utan att exponera mig för någon större
förtret,och förlora här bide kredit och tillträ-
de, till hinder i angelägnare mål, som nu äro E
färde med god förhoppning till framgång. Det
öfriga anser jag, Gudi lof! med så inditferenta
ögon, som en kropplös skugga förtjenar.
I vår tid draga icke råden, icke en gång fur-
starne, i betänkande, att bepansra sitt bröst med
nådemärken? och först efter döden bäras de
framför deras likkistor såsom en skugga utan
kropp.