garne, okunnigheten i utvärtes ting och obe- iF
kantskapen med Englands läge i förhållande till
det öfriga Europa, är utbredd bland massan af fol-
ket, ja, till och med ibland de så kallade bildade, I
och huru inom handelsståndet den kälkborger-
liga k:ämarandan är vida mera allmän, än en
omfattande politisk anda 50s köpmännen. Un-
der sådane förhållanden, hvad skall väl förän-;
dungen i Englands inre ställning medföra för än-
dringar i dess utvärtes för! allanden? Uppenbarli-
gen mänga och väsentliga. Först och främst skall
Irlands iugnande och tilliredsstallande, samt re-
formstyrelsens befästande, skingra de betänksam-.
mes fruktan att yttre katastrofer skola komma;
att åtlöljas af inre, och regeringen skall, då:
den kan stödja sig på båda parlamentshusen i
blifva mindre nödsakad att rätta sig efter den-
na fraktion af tvetydiga vänner. Det blir vis-
serligen äfven i framtiden svårt, ja måhända o-
möjligt, att i parlamentet !törena en majoritet
med politisk insigt och högre kännedom af de;
utvärtes förhållanderne, emedan denna insigt
öfverhu vud hörer tll sällsyntheterna; men
just derföre kommer också ministeren och i
synnerhet statssekreteraren för utrikes ären-
derne, då ministören en gång blifvit väl befä-
stad i sin ställning och stödd på Underhusets,
makt, att få friare händer i den yttre politiken. ;
Tv så mycket förstånd finnes hos de prakti-
ske Engelsmännen, att de i forhållande till stats!
män, för hvilka de fattat förtroende, mestadels!
åtnöja sig med deras åtgärder i saker dem de!
icke förstå, och i Westminster Hall är det nå-
gonting sällsynt att höra personer tala ofver all- ;
j
minna angelägenheter, dem de icke begripa el-
ler någonsin komma att begripa, såsom man får I
höra i Paris från tribunen i Palais Bourbon.
Man har alltså anledning vänta, att reformad- I
ministratronens befästande under den nya rege-
ringen skall hafva till följd en friare och mera
bestämd utveckling af den yttre politiken, lika-
som af den inre. Men hvilka äro val i den för-
ra hufvudfrågorne? Främst står, såsom det sy-
nes, för närvarande den Spanska. Sedan Don
Carlos genom offentliga urkunder förklarat, att
han skulle låta skjuta alla Engelsmän, som to-
gos till fånga i kriget emot honom, fastan de,
med deras regerings tillåtelse, antagit tjenst hos
en allierad makt, så var den enda med Eng-
lands ära och anseende förenliga åtgarden den, att
genast förklara honom krig, och att föra detta
i norr emot pretendenten, liksom man fordom
fört det emot den Fransyske pretendenten 1 sö-
der. Dervid kom det alldeles icke an på re
geringen i Madarid, dess grundsatser och cdess af-
sigter, utan frågan var blott att, liksom i Wel-
lingtons tid, med biträde af de Spanske geue-
ralerne, drifva fienden ur Navarra, på samma sMt
som en Spansk korps fördref den lika farlige
fienden Don Miguel ur Portugal, med till:
hjelp af Portugiserne. Om pretendenten åter
vore inskeppad och i förvar, då, men först då,
kunde man öfverlemna sig åt hoppet, att det
kunde lyckas för Drottning Christinas regering,
att, emellan de bida ytterliga partierna, befäste
en Spaniens verkliga interesse motsvarande sa-
kernas ordning, och man hade tillika medel och
skäl, att dervid genomdrifva sådane stipulatio.
ner, som voro väsendtliga för Engl!ands hande
och politik. I stället för dessa Ahe.a åtgärde
valde man halfea, man känner med bvad fram-
gång; och nu återkommer problemet med dub:
bel svårighet för den nya regeringen i Englant
att lösa, icke blott af det skälet, att pretenden
ten under tiden blifvit mäktigare och Drottnin
gen svagare, utan emedan, genom den Carlisti
ska maktens tillvext i norra Spanien, England
interessen och poliuk lika alfvarsamt hotas vi
Tajo som vid Ebro, och det i en tidepunkt, d
man icke vet huru sakerne stå, hvarken vi
Newa eller Hellesponten, hvarken vid Nilen el
ler Indus. Men problemet har förblifvit oför
ändradt detsamma; dess lösning fordrar blott n
en större utveckling af makt och längre strid
och kommer sannolikt att medföra större inveck
1
