pa de f.restaende valen, al hvilka Lnölands nar-
maste framtid efter all sannolikhet till en stoj
del beror. Härtill kommer ännu ytterligare e
annan ganska vigtis omständighet, som utar
tvifvel skall influera på valens skaplynne. Han-
delskrisen har sträckt sina verkningar till mas.
sorna, tusentals arbetare befinna sig utan syssel-
sättning och utan bröd; de börja åter vänd
tankarne på de missförhållanden i staten, den
de med mer eller mindre skäl anse såsom ver-
kande orsaker till deras belägenhet. I de o
naturliga och för a:istokratiens interesse stifta
de spannemålslagarne upptäcka de lätt skälet
hvarföre den penning, som i andra länder räc-
ker till att förskaffa arbetaren bröd, ej i Eng-
land tryggar honom emot hungersnöden. 1 då
sammankomster, der de för hvarandra klaga sir
inbördes nöd, och rådslå om medlen att af-
hjelpa eller lindra den, komma öfverläggningarnt
saledes snart att beröra politik. Man har ocksi
redan sett massorna börja konstituera sig till dess
imposanta politiska föreningar, förutan hvilke
England ännu icke i denna stund skulle hafv:
ägt sin reformbill. Signalen har blifvit gifver
från Birmingham, der Attwood åter samla
100,600 menniskor omkring sig på fria fältet
ech i eldigt, hänförande språk målat för den
landets belägenhet. I en period af allmänn:
val kan sinnesstämningen hos massorna, och
den attitude de antaga, icke gerna forfela at
verka på valmännen, och vid närvarande tillfäl-
le bhfva de en högst vigtig bundsförvandt fö:
den liberala saken.
Vi meddela här nedanföre, såsom prof pi
den anda och det lif, som nu råder i reform-
lägret, några reflexioner ur the Constitutional
i afseende på de förestaende parlamentsvalen
äfvensom fragmenter ur en adress, den ÄArbe-
tar nes ussocirationr i Iondon aflåtit till de radi-
hala reformvännerne i Storbrittannienr.
De förra lyda så här:
Ett förträffligt förslag framställdes härom af-
tonen vid sammankomsten på Crown and An-
chorn tavern, nemligen att när folket samla:
vid de allmänna valen, skulle det välja repre-
sentauter inom sin egen klass och skicka den
till. Underhuset, åtföljda af 2 å 300,000 ore-
presenterade, till bevis på folkets sympathi för
e nya representanterne. Nu tillhör det väl ic-
ke oss, att råda folket till detta eller något an-
nat visst handlingssätt: men vi dragaicke i be-
tankande att säga, att nagot slags demonstratior
å folkets sida är alldeles oundgänglig, såvida de
på fullt alfvar vill förkunna jordens beherrskarc
hvad det är som det behöfver, och hvad de
beslutit att förskaffa sig.
Parlamentsvalen nalkas så småningom, och
de skola medföra den liflighet och det buller
som väcka män ur deras sjuåriga slummer.
Och månne folket väl kommer att spilla bor
denna period af rörelse med hårklytverier, föl
alt uppdraga en noga gränslinie emellan Whigs
och Tories principer?
Vi förkunna folket, och vi förkunna det
högtidligen, att från arstokratien — den vare
sig af Whig eller To färg — har det ingen-
g
5
Ung att vänta. Aristokratien är en klass a!
menniskor, som af naturen och inrotad vana
: folkets motståndare — en klass, hvars sc-
der, känslor och sinnesstämning äro fullkomligt
lika, med undantas af en och annan ringa
skuggning. Aristokraterne kunna hysa olika u-
sigter i afseende på huruvida det är lämpligt,
att i beskattningsväg upptaga 48 millioner eller
blott 47 och en half. De kunna tänka olika,
huruvida jordägaren bör gå i lott och byte med
presten om tionde-rofvet, och i så fall kunna
de disputera om hvad andel, som bör tillfalla
den förre, och hvad presten bör få behålla för
sin egen heliga räkning. Hörande dessa och
tusen andra ämnen af lika vigt för folket, kun-
na de båda rivaliserande tyrannerne vara af o-
ika tarkar; men frågorne om utvidgning af val-
rätten, om hemlig omröstning, spannemåls-lagar,
fattiglagar o. s. v. skola aldrig väcka någon
strid dem emellan. I hvarje fraga af praktisk
vigt hafva de redan fattat sitt beslut, och sätta
en och samma panna af koppar mot deras ge
mensamma fiende — folket.
Vi vilja icke gå ända derhän att påstå, alt.
nenniskan är ett djur, som helt och hållet da-
es af vena och uppfostran; men det är ty värrj
n alltör väl bekräftad sanning, at uppfostran
;ch vana till den grad verkat på aristokratien
vär i landet, att de forsvagat, om icke helt
;ch hållet förstört, all sympati i dess bröst för
aedmenniskor. Då nu förhållandet är sådant,
warföre skulle folket bedraga sig sielf genom !