(Insändt.)
Det har väckt en allmän indignation att sc
första sorgliga berättelsen om den allmänt akta-
de Nils Månssons bortgång åtföljas i Dagligt
Allehanda af reflexioner, dem grannlagenheten,
åtminstone för första ögonblicket, bordt hejda.
En tidning, som har så godt om blomster och
rökverk för sina vänners, för bördens och den
högt uppsattes graf, hade, tyckes mig, kunnat
låta en ärlig och fosterländsk man jordas i frid,
utan att strö kardborrar i dem ännu friska graf-
mullen. Nils Månsson, det är sannt, var folkets
man och talade för rätt och frihet med stor
frimodighet och större förstånd än mången,
som haft bättre tillfälle att lära, och ändock ej
kommit längre, än att han tror sig allt veta; och
så som han talade, så tänkte han ock. Men om
det ock var folkets frihet, som Nils Månsson
talade för, har likväl Dagligt Allehanda så mån-
ga tillfällen att yttra sin förskräckelse för ordet
frihet och sin vördnad för uniformen och full-
magten, alt det väl kunnat låta en bondtröja
komma osmutsad i grafven. Källare och dryc-
kes-samqvära låta alla dagar finna sig, och Dagl.
Allehanda vore visst i stånd att afhandla dessa
ämnen på egen hand, utan att trycka em skugga,
som mu är bjuden på något bättre.
Enligt underrättelser från Arboga skall först:
marknadsdagen äha varit serdeles liflig. Både