ma arbete, som nu sker i näringar och handel?
Hvilka ofantliga affärer drifvas nu icke af aktie-
bolag, d. v. s. af många små kapitaler, sam-
manlagda för att göra ett stort! Landet är fullt
af associationer; samfund finnas för politiska, för
religiösa, för filantropiska andamål. Men den vigti-
gaste nyheten är den kombinations-anda, som vis:
sig bland de arbetande klasserna. Vår tid har sett
understödssällskaper) uppstå , hvilka, likasom
de mera eftertänkliga Handtverksföreningarna
(Trades Unions), sprida sig öfver hela landet
Et mäktigare, fast icke så i ögonen fallande
kombinations-verktyg har först i sednare tider
blifvit allmänt tillgängligt, neml. tidvingar. Dessa
föra mängdens röst hem till hvarje individ af
samma mängd; genom tidningarna kommer hvar-
je enskild att tanka öfver samma föremål, som
i samma ögonbl.ck sysselsätter alla andra, han
deltager, utan att lemna sitt hus, i den allmän-
na öfverläggningen, och i beslutet, och han vet
att om han sjelf är beredd, skall han äfven fin-
na alla andra beredda att handla i enlighet med
detta beslut.) Tidningarne äro den telegraf, som
sprider signalen genom landet, och den fana, kring
hvilken folket samlas. - Hundradetals tidningar,
som talade med samma röst på en gång, och
kommunikationernas skyndsamhet, var just hvad
som gjorde det möjligt för nationen att förena
sig i den gemensamma, kraftiga yttring af be-
stämd vilja, hvilken genomdref Reformakten.
Både publiciteten och kommunikationsmedlen
stiga ögonskenligen med jättesteg; och de skola
bereda möjlighet för nationen, att vid alla afgö-
rande tillfällen bilda en collectif vilja och göra
denna vilja oemotståndlig. (Forts. följer)
) Vi veta väl, att benefit-societies icke full-
komligt uttryckes med det ord vi brukat;
men språket äger icke något fullt motsvaran-
de. Det är en karakteristik egenhet, att vi
ega enkhus, gubbhus, död- och begrafnings-
kassor, pensionsanstalter Öc., men inga as-
sociationer, ämnade att göra dvssa öfvertlödiga.
Red.
I Detta är den riktigaste åsigten af publicite-
tens natur och verkan. Let är en dumhet
alt påstå, att en tidning, som uträttar och vill
I uträtta någonting, kan handla efter nyck, ef-
I ter blott individuella asigter, framfor allt ef-
I ter egna afsigter, eller att den kan tills kapa
någon känsla, något tänkesätt, något missnöje
eller nöje. Han är någon ting endast då,
när han utgör ett kommunikationsmedel för
känslor och opinioner, som redan ligga hos
mängden, fast kanske omedvetet. Han kan
väcka det slumrande, ordna det förvirrade,
upplysa det dunkla; men skapa al intet förmår
han sannerligen icke. Detta, om det vore möj-
ligt, skulle man långt häldre tåla än det förra, än
blotta kemmunicerandet mellan menniskorna.
Man känner så tydligt, att om blott den ene
i visste, att hans nästa behöfver och önska:
lika, som han sjelf behöfver och önskar, si
vore folkviljan oemotståndlig och godtycke
slut; men en individs, en tidningsskrifvares
enså Ida öfvertygelse och yrkande tror tmar
sig kunna förakta; och Jörakt är mycket be-
qvämare än fruktan, åtminstone att låta på-
I
skina. Red.
MEESE SEO