MV Ke pr
jag befaller det!
Det behöfves ingenting mindre än denna ben-
nes mans välbekenta röd för att återföra domna
Engracia till sansning. Hvarest dölja den för-
rådda älskaren? Det fanvs icke i rummet en en-
da möbel att taga sin tillflykt till, icke en enda
utgång att slippa sin våg genom. .
Endast en större bastmatta låg i ett hörn
af kammaren. Det var den enda ressurs
som erbjöd sig. Den unga mannea plef in-
om ett ögonblick inrullad deri, och medan
don Hernando beständigt fortfor att med sitt
svärdsfäste knacka på dörren, upprepade dovna
Ensgracia med ett uttryck af rädsla, som hon
icke behöfde tvinga sig attantaga: Gud, hvad
jag är förskräckt . .. hjelp, hjelp! Ändtligen
gaf dörren vika för dom Hernasndos efiertryckli-
ga påstötningar. Senor. sade den unga frun,
jag har blitvit uppväckt genom bullret af nå-
gra tjufvar, som försökte komma in genom fönst-
ret; jag är icke säker häri huset; . .. väck upp
ert folk . .. sök genom trädgården och grann-
skapet häromkring: ... ni, skall säkert ertappa
skälmarna . . .
Hernando var visserligen ingenting mindre
än afspisad med denna undflykt, men höll god
min och ställde sig fullkomligt som satte han
tro dertill. Men är ni säker, — sade han, —
att de icke verkligen inirängt i rummet? kan-
ske hafva de här gömt sig någorstädes?
Åh nej! — svarade dona Engracia, — här
finnes ingen menniska mer än ni och jag! For
öfrigt, hvar skulle de väl kunnat dölja sig i
den här kammaren, alldeles tom som den är?
Ni har rätt, senora! sade mannen, i det
han satie foten på den hoprullade mattan, ni
har fulikomligt rätt! Hans vilda blickar mot-
TEPE EE EP)
sade det lugn han gjorde våld på sig att antaga
och den godtrogenhet han lät påskina. Nil
har rätt! upprepade han och skakade sin värj-
klioga, man skulle verkligen icke kunna göm-
ma sig häri. ... Imedlertid, då Godoy i A-
ranjuez förföljd af folket, tog sin tillflykt upp
på vinden i hertiginnans af Osuna palats, var
det just genom att ha vecklat in sig i en
sådan här halmmatta som han i tvenne dagars
tid gäckade sina fienders efterspaningar. Ah, om
jag bra hade varit med der! ss .?
Och hvad skulle ni då ha gjort?
Jag skulle ha undersökt hvar eviga fläck
med mir värjspets .... Men se här är så-
dant på intet vis nödvändigt. ... Här finnes
ju icke det minsta att söka efter, eiler hur,
sennora ?
Och med dessa ord stötte ban värjan flera
gånger in i mattrullen. Sucker af en qväfd
sicärta läto förniramsa sig, men Hernando bör-
de dem icke eller låtsade icke höra der. Jeg
skall gå, — sade han ironiskt, — och se att
jag får reda på bofvarna. Och han lemnade:
rummet, som deu arma douna Enogracia skya-
dade att stänga till efier honom.
Hon rullade upp mattan. Den unga frans-
mannen hade brösiet genomborradt af trenne
värjstyng; strömmar af blod frustade ut gemom
haes mun. Förgäfves sökte hon, knäböjd bred-
vid honom, hämma blodet, som rann ur haus
sir. Det strömmade oupphörligt. Den döende
ville tala, men kunde endast utsäga några afbrut-
pa ord. Ni har haft orätt... Judith är nam-
net på... min syster! ... Jag dör, ... men
j
l
l
6
jag älskar er ävnu....? Han lyfte för en se-lt
kund sina ögon mot donna Engracia och slöt
dem för allud. I flera timmar förblef hon hg-
gande blek, skälfvande framför hans lik, men
då hen började bli iskall, då hon insåg att all
hjelp var fruktlös, tog hon hastigt sitt parti; ty
hon var icke en af dessa veka qvinnor, som i
sorgens stund utiömma all sin kreft i onyitiga
tårar. Och då hon icke mera kunde rädda gin
älskare, beslöt hon att hämnas honom.
Sedan hon åter invecklat liket i mattan, redt
i ordning sitt hår och tsgit på sig en Jugnare
uppsyn, begaf hon sig i sin tur att koacka på
sin mans dörr. Kom ut! — ropade hoza. —
Jag tror ni mördat en kristen menniska. Hela
min kammare är full af blod.
Han är död, senora? . .. Nåväl, så mycket !,
bättre! Lit mig få sofva!
?Meoa man skall anklaga er som mördare.
Jag har endast dödat min hustrus älskare.
Jag hade rättighet dertill. Låt mig få sofva i
faed ! 5
Jag protesterar mot en dylik smädelse; jag
har ingen älskare, msn om jag ägde någon, vo-
re det icke tillräckligt att ni mördat honom; ni
borde då äfven döda mig; känver ni icke ert
lands lagar 7)? ... För öfrigt, — tillade hon,
fa Pr rr