Hen tvingar sig att se allvarsam och uppmärk sam ut, då han hörer sina nya bröders arabi-ka Men — det vore långt att uppråkna alla be svärligheter, som man uaderksstar sig, för a få — beskydda vetenskaperna. Nu några ord om den nytta, som de der lär da samfunden göra samhället genom att inkall magnaterna bland sig. Vi tala visst icke on att göre dem till vetenskapsidkare (hvari viss intet ondt låge) utan om att utnämna dem der till. Skulle det icke vara nog, att en menni skoklsss finnes, som på grund af sin blotta bör gör anspråk på statens embeten och hedersbe visningar? Skall denna äfven värja sig att tro det icke ens der fordom åt nattvaken och själs ansträngniogen förbehållna vetenskapliga äran ä odtillgänghg för den höga börden och rikedom uten själansträngning? Skall det dä gå så lång slutligen, att ingen öra, intet företräde skal fionas, hvartill ieke aristokraten, blott såsor sådan, skell kunna aspirera? Får då ingen vri fisnas qvar, des naturens adel, snillets och tankess söner, få samlas i fred? Så snart någon ära finnes att höra till något yrke, något sträfvarde, skola då genast der, som tro sig födda till all ting, äfven tränga Jit? Ar man verkligen säker, att detta skall utgöra en uppmuntran, en väckelse? Skola t. ex. de födde mäktige uppmuntras att blifva verklige vetenskapsmän, derigenom att de se, att det går an att få namn, heder och värdigbet deraf? Och skola å andra sidan de i politiskt afseende ringa och föraktade uppmuntras att med svett och möda sträfva upp på veterskapernas törnesådda strit, i fall de se att deras ende förmän gitva deras ära erom androm? Skola de icke tvärtom småningom insupa den tanken, att det är bättre att crypa upp på det verldsliga ssmhäliets höjder, då de se, att den, som kommit dit, honom faler allt annat till? Vi ana visst inga stora, åtminstone inga varsktiga, faror för vetenskaperna af detta intrång b ena och detta knekiskap å andra sidan, ty tidens andliga strafvande har vuxit ifrån dyika veienskapliga ordenssamfund? men vi befara för ögonblicket någon förvirring genom den allt mere kring sig gripande ängsliga åhågan att inblanda de store i elli, tro dem berattigade till lt och anse allt hedradt af deras inblandning.